Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nit skatten, och vi måste tillhanclla oss den av dem.
Tag hela besättningen avsides och pränta i dem
att de endast få visa intresse för kopparslantarna.
Förstår ni? Guldmynten få inte ens vara värda vårt
förakt, och silvermyntet nätt och jämnt tålas.
Kopparslantarna äro det enda vi vilja åt.»
Pankburn tog ledningen av byteshandeln. För
pennyn i Enögas näsa gav han två tobaksflätor.
Eftersom varje fläta kostade David Grief en cent,
var det tydligen en dålig affär. Men för
halvkronorna av silver gav Pankburn endast en tobaksfläta.
Guldmyntsbandet ville han inte ens se åt. Ju mera
han sade nej, desto mera envisades Enöga att
handeln skulle bli av. Slutligen, med skenbar
förargelse och som en alldeles tydlig eftergift, gav
Pankburn två flätor för snöret, som bestod av tio
sove-reigns.
»Jag tar av mig hatten för er», sade Grief den
kvällen till Pankburn då de åto middag.
»Situationen är klar. Ni har vändt upp och ner på alla värden.
De inbilla sig att kopparslantarna äro ovärderliga
och sovereigns utan allt värde. Resultatet: de ska
försöka behålla sina pennies och tvinga oss att byta
oss till guldmynten. Jag dricker er skål, Pankburn!
— Stewart, ännu en kopp te åt mr Pankburn.»
| VII.
Det blev en gyllene vecka. Från dagningen till mörkrets inbrott vilade en flottilj av kanoter på årorna två hundra fot från skonaren. Det var << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/solensson/0064.html 
|
