Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den ser ut som Dupuys skonare», sade Grief på
tahitiska och med dämpad röst. ,»Se på den
oförmärkt. Vad tro ni ? Är det inte »Valetta» ?
Medan matroserna stego i land och drogo upp
båten ett stycke på stranden, kastade de förstulna
blickar på fartyget.
»Det är Valetta», sade Taute. »Hon förlorade
toppmasten för sju år sedan. De skaffade sig en
ny i Papeete. Den var tio fot kortare. Det är
hon.»
»Gå över och tala med kvinnorna, pojkar. Ni
kan nästan se Huahine från Raiatea, och ni känna
säkert någon av dem. Ta reda på allt vad ni kan.
Och om någon av de vita männen visar sig, så
ställ inte till något bråk.»
En härskara av eremitkrabbor kilade undan för
honom, då han gick uppåt stranden, men inga svin
bökade och grymtade under palmerna.
Kokosnötterna lågo där de hade fallit, och vid copraskjulen
syntes inga tecken till verksamhet. Flit och
ordning hade försvunnit. Den ena rishyddan efter
den andra fann han övergiven. En gång träffade
han på en gammal man, blind, tandlös och oerhördt
fårad, som satt i skuggan och stammade av skräck
då han tilltalades. Det var som om pesten gått fram
där, tänkte Grief, då han slutligen närmade sig det
Stora Huset. Allt var ödslighet och villervalla. Där
funnos inga blomsterkransade män och flickor, inga
brunhyllta småbarn krälade i avocadoträdens
skugga. I dörröppningen satt den gamla drottningen
Mataara hopkrupen och vaggade fram och tillbaka.
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
