Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot tio tusen. Vidare dominerade den utfarten till
öppna havet. De båda skonarna, Raoul van Asveld
och hans mördarefölje, voro instängda. Med sin
ton dynamit, som han flyttat högre upp på klippan,
var Grief allsmäktig. Det bevisade han en morgon
då skonarna försökte sticka ut till sjöss. Valetta
gick i spetsen; livbåten bogserade henne,
bemannad med tillfångatagna Fuatino-män. Grief och
Getmänniskan höllo skarp utkik lodrätt ner från ett
säkert klippskydd, tre hundra fot över vattnet. De
hade sina gevär bredvid sig ävensom en brinnande
trästicka och en tjock knippa dynamitstänger med
vidfästa brandrör. Då livbåten var rakt under dem,
skakade Mauriri på huvudet.
»De äro våra bröder. Vi kunna inte skjuta.»
I fören på Valetta voro flera av Griefs egna
Raiateamatroser. I aktern stod en annan vid ratten.
Sjörövarna voro under däck eller på den andra
skonaren med undantag av en som stod midskepps
med geväret i handen. Till betäckning höll han
Naumoo, drottningens dotter, tätt intill sig.
»Det är överdjävulen», viskade Mauriri, »och hans
ögon äro blåa som dina. Han är en förfärlig
människa. Sel Han håller fast Naumoo för att vi inte
ska kunna skjuta honom.»
En lätt bris och en svag flod trängde in i rännan,
och skonaren gled endast långsamt framåt.
»Talar ni engelska?» ropade Grief dit ner.
Mannen studsade, lyfte halvt upp bössan i
lodrät ställning och tittade upp. Det var något
blixtsnabbt och kattlikt i hans rörelser, och hans solbrän-
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
