Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den sista kalebassen, och då Grief tittade ner
från ytan såg han havstrollens glitter och hela
kampens fosforescerande blixtar. Han sam tillbaka
ensam men utan att lämna i sticket de fulla
kalebassernas dyrbara innehåll.
Av föda hade de ej mycket. Ingenting växte på
Klippan, och dess sidor, som voro betäckta med
skaldjur vid vattenlinjen där dyningarna forsade in,
voro för branta för att man skulle kunna komma
åt dem. Här och var, där klyftor gjorde det
möjligt, samlade man in några unkna skaldjur och
sjöborrar. Ibland fångade man fregattfåglar och andra
havsfåglar. En gång lyckades de meta upp en haj
på ett stycke kött av en fregattfågel. Sedan sparade
de samvetsgrant på sitt bete och kunde en och annan
gång fånga flera hajar.
Men vatten var vad de allra mest saknade.
Mauriri bad till Getguden om regn. Taute bad till
missionärernas gud, och hans båda stamkamrater
anropade, återfallande i gamla vanor,
gudomligheter-na från sin forna hedniska tid. Grief gjorde
grimaser och grubblade. Men Brown svor med vilda
blickar och den svartnade tungan hängande ute ur
munnen. Särskilt svor han över fonografen som
under den svala skymningen vevade fram psalmer
från Skallerormens däck. En psalm »Snart skall
jag varken skratta eller gråta», gjorde honom
alldeles utom sig. Den tycktes vara favoritsången på
skonaren, ty den spelades oftare än allt annat.
Hungrig och törstig, halvt från vettet av mattighet och
lidanden, låg Brown bland klipporna och lyssnade
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
