Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig från den döde piraten och simma uppåt. Då
hennes huvud dök upp, fick hon se kapten Glass,
som ej kunde simma, vara nära att sjunka på några
yards’ avstånd. Drottningen var gammal, men hon
var öbo, och hon dök ner igen, sam till honom och
höll honom uppe, i det hon sträckte ut handen
efter salningarna som ännu stucko upp över vattnet.
Fem huvuden, blonda eller ’mörka, visade sig
bland polynesiernas svarta som voro kringströdda
på vattnet. Med geväret i hand väntade Grief på ett
tillfälle att skjuta. Om en minut gjorde Getmannen
ett lyckat skott, och de sågo en man sjunka
långsamt. Men de storväxta och kraftiga
raiateamatro-serna summo som fiskar, och de gingo ej miste om
sin hämnd. De hade ej svårt för att skilja de blonda
eller brunetta huvudena från de svarta. De som
stodo där uppe sågo de fyra kvarlevande
banditerna gripas av starka armar, dras djupt ner och
dränkas som kattungar.
Om tio minuter var alltsammans över.
Huahine-kvinnorna hakade sig, skrattande och fnittrande,
fast vid livbåten som hade bogserat.
Raiateamatro-serna väntade på order och höllo sig i närheten
av den salning varvid kapten Glass och Mataara
klängt sig fast.
»Stackars gamle Skallerorm», klagade kapten
Glass.
»Säg inte så», svarade Grief. »Om en vecka ska1
vi ha honom bärgad, med nya plankor midskepps,
och ge oss i väg igen.» Till drottningen sade han:
»Hur är det med dig, Syster?»
IOA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
