Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. En natt på Goboto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är David Grief», ’anmärkte Peter Gee.
»Hur vet ni det?» frågade Deacon barskt och
fortfor sedan att bestrida halvblodets påstående.
»Ni grabbar ä’ alldeles för tvärsäkra och iskrävliga
i så’na där fall. Jag har själv ’seglat åtskilligt, och
det där att namnge en -skuta då lion bara är en vit
prick, det är bluff. . . eller att ’säga namnet på en
karl, då man hör hans ankare gå — det är — det
är oförfalskat nonsens.»
Peter Gee höll på att tända en cigarrett och
svarade icke.
»Somliga negrer ä’ märkvärdiga därvidlag»,
inföll McMurtrey i försiktig ton.
Halvkinesens sätt hade retat förvaltaren såväl
som de andra. Alltsedan Peter Gee kom på
eftermiddagen hade Deacon visat sig benägen att hacka
på honom. Han hade sagt emot honom och i
allmänhet taget varit obehaglig.
»Det är kanske för att Peter har kinesblod i
ådrorna», hade Andrews antagit. »Deacon är
au-stralier, som ni vet, och där nere ä’ de ytterst kinkiga
i fråga om färg.»
»Ja, det är nog så», hade McMurtrey instämt.
»Men vi kunna inte tillåta att någon blir brutalt
behandlad, i synnerhet en sådan man som Peter
Gee, som är vitare än de flesta vita.»
Däri hade förvaltaren fullkomligt rätt. Peter Gee
var en sällsynt varelse, en både god och begåvad
eurasier. Det var i själva verket det kinesiska
blodets lugna omutlighet som dämpade
hänsynslösheten och självsvåldet hos det engelska blodet i hans
161
En solens son. ii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
