Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nakterhuslampan lyste på honom. Han var alldeles
naken så när som på ett bälte och ett bart knivblad
instucket mellan det och skinnet.
Kapten Warfield lossade sina rep och kravlade
sig över de andras kroppar. Då hans ansikte blev
synligt i ljuset från styrhytten, var det förvridet
av ilska. De kunde se att han talade, men vinden
slet bort ljudet. Han ville ej lägga sina läppar intill
Nariis öra. I stället pekade han ut över relingen.
Narii Herring förstod. Han visade sina vita tänder
i ett roat och försmädligt leende, reste sig och stod
där helt imponerande.
»Det är mord!» ropade Mulhall till Grief.
»Han skulle ha mördat gamle Parlay!» skrek Grief
tillbaka.
För tillfället var akterdäcket fritt från vatten och
Malahini låg på rätt köl. Narii gjorde ett
dumdristigt försök att gå till relingen, men vräktes omkull
av stormen. Sedan kröp han undan och försvann
i mörkret, men alla voro säkra på att han gått
överbord. Malahini dök ner djupt, och då de döko
fram ur svallet som forsade akterut, kunde Grief
komma åt Mulhalls öra.
»Vi kunna inte bli av med honom. Han är
Tahitis fiskmänniska. Han kommer att simma över
lagunen och kravla sig upp på atollens andra strand,
om àet "finns något kvar av atollen.»
Fem minuter därefter, i en annan översvämning,
kom ett kaos av människokroppar ramlande över
dem från kajuttaket. De grepo tag i dem och höllo
dem fast tills vattnet drev bort; sedan buro de ner
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
