- Project Runeberg -  Solguld och andra berättelser /
76

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grova som hans armled, och då kunde han ta av sig
skodonen och medan de torkade hålla sina nakna
fötter varma vid elden, sedan han naturligtvis först
gnidit dem med snö. Det hade gått utmärkt att göra upp
eld. Han kunde vara lugn. Han kom ihåg den
er-farne Sulphur-Creek-kamratens råd och smålog. Denne
hade på fullt allvar förfäktat den satsen att ingen fick
ströva omkring ensam i Klondike då det var femtio
grader under fryspunkten. Men här var han nu, han
hade råkat ut för ett missöde, han var ensam, men
han hade räddat sig. Somliga av de där gamla och
erfarna voro ganska käringaktiga, tyckte han. Allt
vad man hade att göra var att hålla huvudet klart,
då gick allt bra. Vem som helst som var en man
kunde färdas ensam. Men det var märkvärdigt så
fort hans kinder och näsa isades. Och han hade aldrig
trott att hans fingrar skulle domna på så kort stund.
De voro livlösa, ty han kunde knappt få ihop dem för
att ta en gren, och de tycktes vara utan sammanhang
med hans kropp och honom själv. Då han tog en gren
måste han se efter om han verkligen hade tag i den.
Kommunikationstrådarna mellan honom och hans
fingertoppar voro avslitna.

Men allt detta betydde föga. Han hade ju sin eld
som sprakade och susade; varje dansande låga gav
löften om liv. Han började lossa sina mockasiner.
De voro överdragna med is; de tjocka, tyska
strumporna voro som järnskenor halvvägs upp till knät,
och mockasinremmarna voro som ståltrådar vridna och
hoptrasslade som efter en eldsvåda. Ett ögonblick tyckte
han i dem med sina dvalna fingrar, men så förstod han
hur lönlöst det var och tog fram sin slidkniv.

76

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:33:05 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/solguld/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free