Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ada drog en suck, men lätt, för att mormor ej skulle
höra den, och sade:
— I mormors ungdom skrattade man väl, när det gick
en något emot.
— Nej, men suckade gjorde man inte, svarade gumman,
som hade fin hörsel. Man bet sig i läppen, om det sved, och
tog nya tag för att brottas med bekymmerna. Nu är det bruket
att skrika ack! och o! och ve! för minsta småsak — och
småsakerna är det, som regera menniskorna nu för tiden, det är
också en sanning. Minsta motgång, som visar sig, genast är
man tillreds att "bära afgrunder af qval inom sitt bröst." Är
olyckan till af öm beskaffenhet, se då är det färdigt. Fram
genast med den hemska, spöklika blekheten på kinden och det
matta, lidande uttrycket i ögat! Det är för obegripligt intressant.
Man blir riktigt stor deraf, man blir sublim — i sina egna
ögon åtminstone. Saken är den, att folk läser för mycket
dumheter i romanerna och för litet förnuft i verkligheten. Så
är min åsigt om saken.
— Men, kära mormor, hvem rår för sina känslor?
— Tänkte jag inte det! Gamla visan! Nutidens
menniskor vilja inbilla oss gamla, att de känna så öfversvinneligt
djupare än vi gjorde, och jag skulle tro dem, om de inte
orerade så mycket derom. Sådant misstänker jag alltid. Tomma
kärl slamra mest. Nej, barn, tro mig, en sann och djup känsla
gör inte så mycket larm af sig som en falsk.
— Det kan mormor säga, som är gammal.
— Gammal har varit ung. Jag har varit tjugu år jag
också. Ja, se på mig du; det skulle kanske inte många tro,
att den gamla käringen Elfman, som sitter skrumpen och grå
vid sin stickstrumpa och sina balsaminer, alltid rätt fram, ofta
barsk, en gång i tiden har haft runda kinder och fylliga, leende
läppar och, skam till sägandes, varit fager under ögonen, hvit
och skär som en äppelblomma. Men så der är det. Det
finnes inte så len kind, att den inte blir skrynklig. Tiden är
en farlig plöjare — bekymmer göra väl också sitt till, och jag
har nog haft min beskärda del af dem också, fastän ingen
menniska någonsin hört mig skryta öfver någon "afgrund af
qval" eller sett någon "spöklik blekhet". Nej, jag tackar Gud
för hvad jag fått bära, ty alltid har det varit till någon nytta,
eftersom Han lagt det på mina skuldror — och för att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
