Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leonid Leonov: Handen i fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDEN I FÖNSTRET 123
Vi störtade alla fyra till dörren:
— Är du inte rädd att fara med oss i vår
salongsvagn? Vi är ju fyra karlar!
Men de hade alltid samma svar:
— Än sen, kära vänner, man är ju en gång en
kvinna! Det är kvinnans lott!
— Nå ja, om det är din lott, så kryp in bara!
En gång höll tåget vid en station. Det var en
frostig kväll. Det snöade som efter en uppgjord
plan: än föll snön, än höll den upp, så började det
igen. Lokomotivet körde bort för att ta in vatten,
och två av oss gick ut att stjäla ved. Jag
vaknade, gick ut:
-— Vad är det här för en station? frågade jag.
Man svarade mig något som liknade »Bultychaj».
Jag uppfattade det inte, så sömnig som jag var. Snart
började allt möjligt pack belägra oss. En gammal
gubbe, en kraftig djäkel, höll nästan på att komma i
slagsmål med oss.
— Låt mig komma med! skrek han och slog
med sin krycka mot vagnsdörren. Jag vill dö på de
varma ängarna. Det har jag rätt till. Jag har räddat
fäderneslandet...
Hur skulle man förklara för en döv, att sådana där
mumier inte hade någon rätt att åka tåg. En av
mina kamrater, Aristarch — det var en skämtsam
karl — gick fram till honom:
— Ge dig i väg, far lilla, annars äter jag upp dig!
Gubben skakade på skägget:
— Mig kan man inte äta upp! skrek han. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
