Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sats till vad han upplever och själv sysslar med. På detta sätt uppstod
en särskild litterär genre, som man har kallat »skälmromanen» och vars
första representant var »Lazarillo från Tormes», en bok, som
förskriver sig från början av sextonde århundradet, men vars författare
är obekant.
Mest berömd av alla berättelser inom denna diktart är dock
säkerligen »Guzmån från Alfarache» av Mateo Alemän, vilkens livsöde man
först nu fått full kännedom om, tack vare nyligen påträffade
arkivdokument och andra liknande källskrifter. Han var född 1547, och
i hans personlighet såväl som i hans roman framstår han på samma
gång som en stoisk filosof och en förslagen äventyrare. De viktigaste
momenten i hans levnadslopp äro följande. Fadern var läkare vid
det stora fängelset i Sevilla, denna förut omtalade förvaringsplats för
alla slags tjuvar och skälmar och därjämte även för de allra grövsta
förbrytare. Studerande och vagabonderande strövar sonen i sin
ungdom omkring i alla delar av den Pyreneiska halvön, men kommer sedan
till Italien. Mången gång är han utan existensmedel och måste tillgripa
vad som helst för att slå sig igenom, men blir det oaktat gift. En tid
är han slavhandlare och blir invecklad i åtskilliga mer eller mindre
ohederliga företag. Ibland kommer han i fängelse, trots det att han
är oskyldig; ibland återigen slipper han undan fängelset, ehuru han
borde ha varit där. Hans äktenskap var olyckligt, men han blev fader
till flera barn, och han visste ej, hur han skulle kunna försörja sin
familj.
På äldre dagar lämnade han slutligen hustru och barn och
utvandrade år 1608 till Amerika. Han begav sig till Mexiko i sällskap
med en ädelmodig beskyddare, ärkebiskop Gera eller Guerra —
dramatikern Alarcön befann sig ombord på samma fartyg — och fick där
uppleva märkliga ting. Han såg ärkebiskopen, som blivit utnämnd
till vicekonung, förföljas av alla möjliga olyckor, bl. a. en
solförmörkelse — något som på den tiden injagade en utomordentlig skräck hos
folk — kullkörning m. m. dylikt, och det värsta var, att en
fruktansvärd jordbävning inträffade samma dag han skulle hyllas av folket.
Denna sistnämnda händelse grep honom så djupt, att han insjuknade
och några få dagar senare avled.
Under Alemåns sista år, då han är gammal och svag och lever
i Mexiko utan sin beskyddares hägn, får hos honom moralisten, den
bittre filosofen övertaget över den lustige skälmen. Detta kommer till
synes i hans sista böcker, som äro rent asketiska i tonen. I en av sina
skrifter skildrar han sin hädangångne välgörares liv och förtjänster,
och han tager denne på ett kraftigt sätt i försvar mot allt det illvilliga
skvaller, som var i omlopp om Guerra, icke blott medan han levde utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
