Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA KVINNAN
sitt inre trott sig böra ge honom rätt, vägrade hon
sedan bestämt att säga det högt. En instinkt varnade
henne från att binda sig ännu. Hennes motvilja för att
göra folk till viljes stegrades med varje timme,
oberoende av om de hade rätt eller ej. Det var omöjligt att
tänka eller besluta någonting med dessa människor över
sig som myror på kroppen.
Då portiercn rapporterade för henne, att två damer
väntade i hennes rum, fick hon tårarna i ögonen.
— Ja, jag kunde inte hjälpa det, sade han
urskuldande, det var fru Nelson Brown, som kom först.
Joan skyndade upp och fann mycket riktigt fru
Nelson Brown — i samtal med fru Roberts.
De är vänner! tänkte hon, det bådar inte gott för
mig.
Båda damerna voro i stor toalett, fru Roberts bar en
låghalsad klänning av samma ljusblå färg som i Sverige
bäres av himlen och de unga flickorna, men som
förlänade en viss charm åt hennes hela uppenbarelse med
det marmorvita håret och de rynkiga, skära kinderna.
Hon var för visso exemplet på kvinnan, som icke
gav sig i något avseende ännu vid sjuttio år. Den feta,
ståtliga fru Nelson Brown, med isvitt ansikte,
blixtrande svarta ögon och kolsvart hår, i vilket en tjock
vit länk stod upp som ett frågetecken över pannan,
var klädd i vitt som Joan, men bar en utomordentligt
vacker svart spetsschal över axlarna.
De ursäktade sig icke för att de kommit, det blev
Joan, som måste be dem förlåta, att hon dröjt.
— Gör ingenting, sade fru Nelson Brown, bara vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
