Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Automobilrekord, av civilingenjör Folke Mannerstedt - Kampen om det absoluta hastighetsrekordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUTOMOBILREKORD
i omkr. 250 km/tim., då båda
bakringarna lossnade och rullade framför
vagnen. En timme senare gjorde han
ett nytt försök. Då flög högra
framhjulsringen av (pl. 1) och fortsatte
in bland publiken, dödade en pojke,
flög 30 meter upp i luften och
hamnade halvannan kilometer därifrån.
Bättre lycka hade Campbell ett par
månader senare, då han gjorde ett nytt
försök med sin Sunbeam på Pendine
Sands vid kusten av Wales. Han
pressade nu rekordet till 235 km/tim. I
juli 1925 höjde han det på samma plats
till 242 km/tim. med en annan
Sun-beamvagn.
Segrave överträffar Campbell.
Campbells rekord stod sig till mars
året därpå, då hans landsman Henry
Segrave med en 12-cylindrig 300
hkr Sunbeam förbättrade det till 245
km/tim. på sandstranden vid
South-port. Segrave var då en av Englands
främsta racerförare, hade vunnit
franska Grand Prix och nått goda
placeringar i kontinentens landsvägslopp.
Han hade börjat utan verklig
finansiell hjälp och hade närmast sig själv
att tacka för rykte och popularitet.
De närmaste åren skulle tävlan om
det absoluta hastighetsrekordet
huvudsakligen bli en affär mellan Campbell
och Segrave.
De fingo endast några veckor efter
Segraves körning konkurrens av
landsmannen J. G. Parry-Thomas, som med
en av honom ombyggd vagn, »Babs»,
försedd med en flygmaskinsmotor (pl.
1), nådde 275 km/tim. på Pendine Sands.
Helt oväntat hade han närmat sig 180
miles/tim. (290 km/tim.), vilket allmänt
betraktades som en fenomenal siffra.
Campbell och »Blue Bird» återta rekordet.
Parry-Thomas’ rekord sporrade
givetvis både Segrave och Campbell till
ökade ansträngningar. Den senare
forcerade arbetet med sin nya Napier
och hade den klar på nyåret 1927.
Vagnen var byggd efter Campbells egna
idéer. Karosseriet var vackert strömlinje-
429 405
format. Hjulen voro ej inklädda,
framhjulens spårvidd var större än bakhjulens. Den
blålackerade vagnen kallades »Blue Bird»
(Fågel Blå), vartill Campbell tidigare
inspirerats genom Maeterlincks sagospel med
samma namn och som första gången använts
som bilnamn 1910.
Efter flera försök lyckades Campbell
på Pendine Sands nå en hastighet av 281
km/tim. På retursträckan var han
nära att bli stoppad av vatten och
sand, som yrde honom i ansiktet, sedan
han vid en stöt av vagnen förlorat
glasögonen. Det var sista gången, som
rekordet slogs på engelsk botten.
Campbells gamle konkurrent, Parry-Thomas,
gjorde kort därefter ett försök, varvid
han dödades av en brusten drivkedja.
Strömlinjeformen utvecklas.
Campbells vagn hade visserligen haft
en del nyheter i konstruktionen, men
det var nu uppenbart, att rekordet
icke kunde förbättras annat än med
vagnar av helt ny typ. Farten hade
nått den gräns, där luftmotstånd och
adhesion bli de största problemen.
Ett första försök att lösa dessa hade 1922
gjorts av norsk-amerikanen Sigurd
Haug-dahl, som efter flera försök på Daytona
Beach nådde 290 km/tim. med en
strömlinjeformad vagn, utrustad med en 250 hkr
motor. Vid sina försök hade han funnit, att
starka vibrationer uppstodo i vagnen vid
hastigheter över 200 km/tim. Han lyckades
övervinna dessa genom att noggrant
utba-lansera hjulen och löste därmed ett av de
viktigaste problemen för nåendet av de stora
hastigheterna. Hans resultat godkändes
aldrig som rekord, då han endast körde
sträckan i en riktning.
Andra problem voro inbyggandet av
de motorvidunder på 1000 hkr, som
numera erfordrades, och överföringen
av denna effekt till hjulen. Styrningen
av en vagn vid dylika hastigheter
ansågs nästan omöjlig utan
siktanord-ningar och stabiliseringsfenor. Icke
minst viktigt var att få ringar, som
stodo mot den oerhörda påfrestningen
och som måste garanteras hålla minst
3 min.
»Mystery Sunbeam».
I slutet av 1926 spreds ett rykte, att
Louis Coatelen, chefkonstruktören vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
