Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergbestigning, av professor H. N. Pallin - Teknik - Klättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGBESTIG NING
Bild 9. Bilden t. v. visar rätta sättet att
klättra. Bilden t. h. visar, hur man ej skall
klättra. Genom att man lyfter foten med knäet
framåt kommer tyngdpunkten för långt utåt.
Handgreppen skola ske med tryckning
av handen mot och dragning längs med,
ej ut från klippan (bild 9—10).
Är bestigningen svår och vägen
besvärlig att finna, bör man på
lämpliga ställen markera den t. ex. genom
röda papperslappar, kritstreck eller på
viktigare punkter med små rösen, så
att man vid nedstigningen icke
kommer in på fel väg och kanske till slut
icke kan komma fram.
Klättring i sidled.
Vid sidoförflyttningar har man att
iakttaga samma regler som vid
klättring rakt uppåt men kan dessutom stöta
på svårigheter av annat slag. Om
förflyttningen i sidled kan äga rum över en
Bild 10. Riktigt grepp med handen (t. v.)
och oriktigt (t. h.).
mera sammanhängande klipphylla, blir
den ofta mycket väsentligt underlättad.
Med någon vana lär man sig snart att
taga sig fram på mycket smala
klippavsatser även invid stora bråddjup.
De egentliga svårigheterna uppstå,
när sådana kanter bli mycket smala
eller väggen ovanför buktar utåt.
Vighet och säkert omdöme erfordras för
sådan klättring, vid vilken säkring med
rep och ringbultar eller karbinhakar
stundom blir erforderlig.
En särskild form av sidoförflyttningar
är passager över öppningar eller hak
i en fjällvägg eller en kam, där ett
språng behöver tagas. Sådana
förflyttningar kräva stor övning och även
djärvhet.
Klättring nedåt — ofta det svåraste.
Klättring nedåt är alltid svårare än
klättring uppåt, enär man då har
svårare att med ögonen undersöka
möjligheten att finna lämpliga tag för
händer och fötter. Härtill kommer, att
särskilt den ovane känner ett visst
obehag att rikta blicken nedåt i djupet.
Oftast är man även tröttare vid
nedstigningen än vid uppstigningen. Så
länge bergväggen icke lutar mer än
högst 45°, vänder man ryggen mot
väggen och söker tag för händerna så lågt
som möjligt, varefter man sänker sig ned
med deras hjälp, så att fötterna kunna
nå de stöd man på förhand utsökt för
dem. Härvid hjälper man vid behov
till med sätet och ser till, att en ev.
buren ryggsäck icke hakar upp sig. På
detta sätt fortsätter man undan för
undan nedåt, utan att svårigheterna i
vanliga fall bruka vara särskilt
betydande.
När sluttningen blir brantare än 45°,
måste man vända ansiktet mot
bergväggen. Därigenom nedsättes möjligheten
till överblick dock starkt och
svårigheterna ökas. Är klippan fuktig, blir
förflyttningen ännu farligare. Repet blir
då en nödvändig hjälp för att säkra
nedstigningen (se nedan, Repteknik). Vid
mycket branta fjällväggar kan ned-
744 784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
