Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning - Brottningens historia - Brottning i Grekland och Rom, av professor M. P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTNING
på en gång, dömdes
sannolikt icke fall.
I utgångsställningen (jfr
bild 7) stod brottaren med
fötterna skilda åt, den ena
foten ofta något framför
den andra, knäna lindrigt
böjda, rygg och skuldror
rundade, huvudet indraget
och ena eller båda
händerna framsträckta. Om
den ene av brottarna
hade vänstra armen
framsträckt, hade motståndaren
den högra. Ofta fattade
de därvid om varandras
överarmar; det heter, att de lutade
mot varandra »som taksparrarna på
ett hus». Den fria armen hängde fritt,
beredd till anfall eller försvar.
Åtskilliga grepp och parader
förekommo, som alla hade sina bestämda
namn. Flera moderna grepp voro
kända, bl. a. nacksving, flygande mara
(bild 6) och höftsving, vid vilka
motståndaren kastas genom en rörelse,
som betecknas med det grekiska
uttrycket »vända sätet till» och som
fullständigt motsvarar det moderna
utförandet.
Ett annat grepp betecknas »hålla
någon om livet», vilket betyder, att man
har någon helt i sitt våld. Ett dylikt
grepp kan nås framifrån,
bakifrån eller från sidan,
men det första är ganska
riskabelt, och de båda
andra voro därför
vanligare. Den, som sålunda
blev lyft upp, försvarade
sig som en modern
fribrottare genom att haka
sin högra fot in i
motståndarens knäled (bild 5).
Grekerna hade ingen
indelning i viktklasser.
Av brottaren krävdes
fysiska egenskaper, som
utförligt beskrivas: en
välbyggd kropp med starka
skuldror och kraftigt bröst.
Bild 6. Flygande mara. Efter en grekisk vasbild från
omkring 430 f. Kr.
Därjämte fordrades stor uthållighet
och snabb uppfattningsförmåga.
En stark nacke ansågs redan under
antiken (enligt Pindaros och andra
författare) vara karakteristisk för brottaren.
Indelning i viktklasser förekom ej,
vilket gjorde, att storväxta hade en
avgjord fördel framför småväxta.
Brottningen ansågs vara en »hård»
idrott, som dessutom krävde mycken
skicklighet och list.
I romersk tid synes brottningen ej
ha brutaliserats i lika hög grad som
boxningen men var dock betydligt
hårdare än nu. Att bryta av ett eller flera
fingrar på motståndaren var tydligen
tillåtet. Utbildningen skedde genom en
Bild 7. Brottning i Italien för 2 500 år sedan.
Utgångsställningen. Efter en etruskisk gravmålning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
