Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den italienska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄKTNING
stötar funnos endast sådana, som voro
riktade mot motståndarens ansikte.
Hur man fäktade i början på 1500-talet.
Marozzo omtalar först, att rappiren
fattades med en eller två fingrar om parerstången,
för att man med hjälp av dessa fingrar
skulle skärpa hugget.
Det fanns en mängd olika »guardior»,
vilket ord då icke betydde detsamma som nu,
d. v. s. en ställning, i vilken man var lika
beredd till såväl anfall som försvar, utan
snarare första delen av ett anfall. Guardia
var således icke heller en ställning, i vilken
man var skyddad i en viss linje. Varje
särskilt hugg skulle utföras från sin bestämda
guardia och i förening med en rörelse framåt
av den bakre foten till eller förbi den främre.
Man använde sällan värjan ensam utan
vanligen i förening med sköld, dolk eller
kappa, med vilka man skötte försvaret.
Skölden höll man antingen framsträckt eller
nära ansiktet (se bild 4). Om man av en
händelse endast hade värjan att tillgå,
använde man, när tillfälle erbjöd sig, vänstra
handen att fatta tag i motståndarens vapen.
Man kunde också undgå att bli träffad
genom att göra steg bakåt eller åt sidan. Allt
detta, som rörde försvaret, beteckna både
Marozzo och övriga 1500-talsförfattare som
parader. Dit hörde också, att man på ett
anfall från motståndaren gjorde ett
mot-anfall. En senare tids parad med värjan
kände man icke till.
Det var en hård, oregelmässig
fäktning, som litade mer till överraskning
och kraft än till följdriktigt utarbetade
principer. Än hade man den ena, än den
andra foten före, än vände man sidan,
än bröstet mot motståndaren.
Förgrundsfigurer i slutet på 1500-talet.
Först i mitten på 1500-talet började
man inse stötens betydelse. Förtjänsten
härav tillkommer i icke ringa grad
Camille Agrippa från Milano,
som 1553 utgav ett arbete om fäktning.
Han var arkitekt, matematiker och
ingenjör och lidelsefull älskare av
fäktning. Han analyserar de rörelser de
olika delarna av kroppen göra vid
utförande av stöt och hugg och kommer
till det resultatet, att hugget ligger
naturligare till och är lättare att göra,
stöten svårare att lära men snabbare
och därför att förorda. Stöten gjordes
genom att man sträckte armen, sköt
fram axeln och flyttade vänstra foten
bakåt. Märkligt är, att Agrippa, så
matematiker han var, icke fann på att
öka räckvidden genom att flytta främre
foten framåt. Utfallet var ännu
förbehållet framtiden.
Bild 4. Vid fäktning i början av 1500-talet
använde man ofta sköld. Bilden visar två
vanliga sätt att föra skölden. Den lilla
runda skölden var allmännast
förekommande. — Ur Marozzos fäktbok (1536).
Agrippa försökte få mera system i
Marozzos alla krångliga rörelser och inskränkte
guardiornas antal till fyra, som han gav
namnen prima, den ställning med värjan
man får, när man drar den ur baljan,
se-conda, terza och quarta. Dessa voro de
grundläggande, men dessutom funnos en hel
del variationer. Agrippas strävan efter system
och sammanhang mellan fäktrörelserna ledde
till att han höll på att högra foten skulle
vara främst.
Agrippa talar också om att det ibland
kunde vara bra med en värja även i
vänstra handen — en otymplig
ersättare för dolken.
Agrippas försök att systematisera
fortsattes av bl. a. Giacomo di
G r a s s i, även han från Milano. Denne
utgav 1570 ett arbete, som blev känt
och uppskattat i hela Europa, översatt
till engelska och mer eller mindre
avskrivet av många tyska och franska
författare. Grassi börjar att finslipa
vapenrörelserna genom att indela
klingan i fyra delar. De två närmast
spetsen skulle användas för anfallet, de
två närmast fästet, de starkaste delarna,
för motanfallet. Han var en varm
anhängare av vänsterhandsdolken och
förklarar, att med värja och dolk kunde
545
101—NFS. III
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
