- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
543-544

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeu de paume, av kapten Kurt Zetterberg och redaktör Rune Carlsson - Jeu de rose - Jiu-jitsu

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Av spelreglerna kan endast det viktigaste
anföras. Serven skall först träffa taket på
penthouse. Poäng (15 etc.) vinnes av en spelare,
som driver in bollen i the winning openings,
d. v. s. grille, dedans eller ett särskilt
fönster på långsidan, eller om motståndaren ej
lyckas slå tillbaka bollen, innan den studsat.
Från det senare fallet finnes ett viktigt
undantag, som ger spelet dess karaktär. Om
bollen går in i ett »icke vinnande galleri» eller
faller till marken (utom på ett område vid
grillesidan), markeras en »jakt», chase, vid
tvärlinjen närmast den plats, där bollen berört
marken eller gått in i galleriet. Efter två
chases byter man sida, och den andra spelaren
skall försöka göra »bättre» chase, d. v. s.
söka göra en chase närmare kortsidan. Lyckas
det, räknas bollen som vunnen av honom, i
annat fall av motspelaren.

Världsmästerskap.



Föregångare till de moderna världsmästerskapen
i jeu de paume voro de »championship
matches», som från början av 1800-talet anordnades
i England. De första spelades i bollhuset
vid James street 1816 mellan engelsmannen
Ph. Cox och fransmannen Marchisio, av vilka
Marchisio vann två och Cox en. År 1819 vann
Cox över fransmannen A. Charrier och ansågs
som mästare till 1829, då han blev slagen av
fransmannen E. Barre. Denne var en av de
främsta jeu de paumespelare, som funnits, och
försvarade titeln till 1862, då han blev slagen
av engelsmannen E. Tompkins. Tompkins
utmanades 1871 av sin landsman G. Lambert,
vilken, då Tompkins ej försvarade titeln, blev
mästare. År 1885 började de officiella
matcherna om världsmästerskapen.

1885, Hampton Court, London: T. Pettitt, USA—G.
Lambert, England, 7—5; 1890, Dublin: T.
Pettitt[1]—C. Saunders, England, 7—5; 1896, Brighton:
P. Latham, England—C. Saunders 7—3;
1898, Brighton: P. Latham—T. Pettitt 7—0; 1904,
Brighton: P. Latham—C. Fairs, England, 7—5;
1905, Queen’s Club, London: C. Fairs—P.
Latham 5—1; 1906, Brighton: C. Fairs—F. Garcin,
Frankrike, 7—4; 1907, Brighton: P. Latham[2]—C.
Fairs 7—3; 1908, Brighton: C. Fairs—E. Johnson,
England, 7—2; 1910, Brighton: C. Fairs—G. F.
Covey, England, 7—6; 1912, Prince’s Club,
London: G. F. Covey—C. Fairs 7—3; 1914,
Philadelphia: J. Gould, USA—G. F. Covey 7—1; 1922,
Prince’s Club, London: G. F. Covey—W.
Kinsella, USA, 7—3; 1923, Prince’s Club, London:
F. G. Covey—W. Kinsella 7—3; 1927, Prince’s
Club, London: G. F. Covey—P. Etchebaster,
Frankrike, 7—4; 1928, Prince’s Club, London:
P. Etchebaster—G. F. Covey 7—3; 1930, Prince’s
Club, London: P. Etchebaster—W. Kinsella 7—1.
P. Etchebaster har sedan dess framgångsrikt
försvarat titeln.

Alla de nämnda, utom J. Gould, ha varit
professionella, och i regel ha avsevärda
summor stått på spel.

Litteraturanvisningar.



Av den rika äldre litteraturen om jeu de
paume må främst nämnas: A. Scaino, »Trattato
del giuoco della palla» (1555), F. A. de Garsault,
»L’art du paumier-raquetier et de la paume»
(1767), P. Barcellon, »Règles et principes de
paume» (1800) och E. Chapus, »Le jeu de
paume, son histoire et sa description» (1862).
Utförliga förteckningar över äldre litteratur
finnas i två moderna standardverk, E. B. Noel
och J. O. M. Clark, »A history of tennis» (1924)
och A. de Luze, »La magnifique histoire du
jeu de paume» (1932).

*



Jeu de rose [ʒö′ də rå′z], fr., spelet om
rosen, ryttarlek, i vilken två ryttare inom
ett begränsat, helst instängt område skola
söka att med högra handen taga en rosett,
fästad på en tredjes vänstra axel.          C. C.

JIU-JITSU.



En gammaljapansk idrott, som spritt sig
över hela världen.


illustration placeholder
Skaparen av modern ju-jitsu, professor Jigoro

Kano (t. v.), var ännu som 70-åring i stånd att

mäta sig med vem som helst. På bilden ses han

demonstrera ett grepp. — Efter »Grosses Japan».


Jiu-jitsu, felaktig form av ju-jitsu
[jiu′ ji′tsu], i Japan vanligare ju-do,
är en japansk form av tvekamp utan vapen,
vilken fått en stor betydelse för den
japanska ungdomens fysiska fostran och
även fått stor spridning utanför Japans
gränser.

Ju, felaktigt jiu, betyder eftergift, mjukhet.
Jitsu betyder konst, do väg, ju-jitsu betyder

[1] Avsade sig titeln efter matchen.
[2] Avsade sig titeln efter matchen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free