Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens sport, av professor Albert Hirn, Strassburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDELTIDEN S SPORT
rikets fall (476 e. Kr.)1, fanns ingenting
kvar av antikens högt utvecklade idrott
(->■ An tikens sport), som under de
föregående århundradena urartat till rå
Kroppsövningar i en tysk stad i slutet av
medeltiden. I förgrunden ser man stenstötare och
t. v. löpare, i bakgrunden brottare och på
terrassen fäktare. Efter ett träsnitt från 1531.
yrkessport. Den brutalitet och det
sedefördärv, som karakteriserade denna
yrkesidrott, framkallade hos den segrande
kristendomen en stark reaktion, som
delvis kom att rikta sig mot kroppsövningar
över huvud taget. Först i slutet av
medeltiden (slutet brukar dateras till
Konstantinopels fall 1453 eller Amerikas upptäckt
1492)’ fick man genom humanisterna åter
förståelse för den grekiska kroppskulturen.
Även det idrottsliga arvet från
germanerna gick under början av medeltiden
till största delen förlorat genom den
sociala omskiktning, som då ägde rum.
De germanska folkhärarna förlorade sin
militära betydelse, vilket gjorde, att
sådana idrotter, som betingats av krigets
1 I Sverige brukar medeltidens början räknas
avsevärt senare, vanligen från den Stenkilska
ättens tronbestigning omkr. 1060, dess slut till
1521, då Gustav Vasa blev riksföreståndare.
363
krav, t. ex. simning, föllo i glömska i
folkets breda lager.
Medeltidens sociala struktur satte sin prägel
på sporten.
Det medeltida samhället blev genom
länsväsendet uppdelat i skarpt markerade
klasser, av vilka var och en hade sina
speciella kroppsövningar, vilka dock ej
kunna betecknas som sport i ordets
moderna mening.
Genom länstagarnas skyldighet att ställa upp
en beväpnad trupp uppkom ett ärftligt
krigar-stånd, riddarståndet, som blev medeltidens
dominerande militära faktor och som, ehuru
en typiskt medeltida institution, är nära
förknippat med gamla germanska sedvänjor.
Bondeståndet förlorade med tiden alltmer sin
frihet, under det att städernas borgerskap mot
medeltidens slut i allt högre grad förmådde
hävda sig.
Riddaruppfostran yrkesutbildning — ej sport.
Den blivande riddaren fick sin fostran
först som sven och — efter fyllda 14 år —
som väpnare under ledning av sin
länsherre eller någon annan framstående
krigare. Denna fostran tog främst sikte på
utvecklingen av fysiska färdigheter.
Ynglingen fick lära sig fäkta, skjuta med
armborst och båge, rida samt — för att kunna
fortsätta kampen även om han förlorat sina vapen
— brottas. För att bli kraftig och uthållig fick
han öva löpning, hopp och kast. Han fick lära sig
övervinna hinder genom att klättra eller simma.
När han behärskade alla dessa övningar, var
han mogen för att utöva sitt yrke — krigarens.
Tornerspel och jakt, riddarståndets sport.
För den vuxne riddaren, som
uppfostrats att förakta döden, var kriget en
förströelse — en sport. En ersättning och
på samma gång en förberedelse för kriget
voro ->-tornerspelen, som utbildades i
Frankrike på 1000-talet.
Utom vid de ofta riskfyllda
torneringarna prövade riddaren gärna sina krafter
i ofarlig lek: hopp, stenstötning och
stångstörtning. Även boll- och klotspel
förekommo, särskilt under medeltidens
senare skede.
I ännu högre grad än tornerspelen och
de ovannämnda kraftmätningarna hade
jakten, som under medeltiden blev
stormännens privilegium (-»-Jakt, sp. 411),
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
