Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Östergren, Olof. Är sammanfallet af och och att att hänföra till fornsvensk tid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
OLOF ÖSTERGREN.
ningar äro nämligen i denna handskrift mycket vanliga.
Så-t. ex. skrifves s. 34 bartha för bortha, s. 46 main, s. 73
starm, s. 135 gat, s. 106 morganen och s. 86—87 förekomma
bredvid hvarandra slåath, slatet, slaath, slaåtzfolket, slättet.
Från 1508 har jag äfven funnit ett par exempel. Då
de förekomma i bref (från slottsfogden i Västerås), kan man
näppeligen ens falla på den tanken att anse dem för pres.
hist., och äfven sammanhanget tyder på, att de måste vara
preterita. Exemplen lyda: "vaareth raadelik, ath i toghe
them öfiwer en sidhe och taladhe hymmelike medh tom ok
fraagha them om" BSH 5,242; "thaa waare the komne in
moth Snæwinghen, tàa skynna jak them strax aath Aakerbo
hæreth" ib. ib.
I Didrik af Bern står sid. 105 "Sidan drogo the in i
wilcina land, brende oc skina slot oc städer oc slo ther mykit
folk i häll". Då nu på alla öfriga ställen, där denna
sammanställning är brukad i de sista 200 sidorna i Di, värben
stå i samma tempus (så: brende oc sk ende s. 112, skinnade
oc brende 181, brende oc skenede 186 o. 201, brenner oc
skener 202, på samma sätt "bränner ok skinnar" 32), så torde
däraf få slutas, att man äfven på detta ställe har samma
tempus på båda sidor om oc. Det är då troligt, att vi ha
apo-koperade preterita äfven s. 231 "tha samla härdindh konung
en storan här ok • drogh samt s. 250 "tw tyctamestare
haffuer nw fongith tin rätha lön ath thu ey tycta barnith
bethrä", där preteritum synes passa bäst för betydelsen. Dock
användes i Di mycket ofta pres. hist. växlande med preteritum.
När således säkra — och icke alltför få — exempel
på apokoperade preteritiformer (med bortfall af
slutkonsonanten) äro påvisade omkring 1500, torde det medges, att
utsikterna för att företeelsen verkligen är så tidig, som
Beckman antagit, ställa sig betydligt ljusare, och jag tror,
att man äger rätt att antaga, att åtminstone några af hans
exempel från BK II, där sammanhanget mest synes fordra
preteritum, verkligen äro preterita. För Cod. Bur. har Ottelin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
