Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Rosengren, Erik. Om identiteten af antikens kvantitet och den moderna fonetikens s. k. dynamiska accent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
ERIK ROSENGREN.
blifva anapest d. v. s. det borde få den starka dynamiska
accenten på ultima. Så är emellertid icke händelsen. Det
blir: sigårros med dynamisk accent på andra stafvelsen.
Ex. 2. Om jag intalar ättigas, så blir ömvändningen
sagitta.
Ex. 3. Intalar jag sörragis tillräckligt många gånger,
så att det blir en hexameter:
sörragisörragisörragisörragisörragisörro,
så blir ömvändningen också en hexameter men med accenten
på ä:
àrrosigàrrosigàrrosigårorrosigärrosigårros.
Någon har muntligen för mig anmärkt, att det är den
på vokalen följande konsonanten, här r, som är starkast i en
accentuerad stafvelse. Därför skulle stafvelsen sor vara
starkast, när ordet läses rättfram, men stafvelsen gar vid
om-vändningen. Men därmed är icke förklaradt det faktum, att
accenten byter stafvelse eller att detta starka r i ena fallet
hör till o i andra fallet till a. Om stafvelserna äro
exspi-rationsstötar och sor i ena fallet utgör den starkaste stöten,
däremot ra och gis svaga stötar, så böra väl dessa stötar
vid ömvändning följa i omvänd ordning: sig svag, ar svag
och ros stark, eller om man tecknar r enkelt: sor-a-gis,
omvändt: sig-a-ros. Huru vill man förklara, att r, som ingår
i exspirationsstöten sor, skulle skilja sig från denna och
sammansmälta med a1? Men man kan äfven öfvertyga sig, att
1 En af våra modernaste fonetioi har efteråt till mig
anmärkt, att fenomenet beror på intensitetens stegring. Intensiteten
skulle således stiga från s genom o till midten af r, och därifrån
åter sjunka till a. Vid ömvändning skulle intensiteten stiga från
a till midten af r. Därför skulle då accenten höras på andra
stafvelsen. Jag vill här fastslå, att den modernaste fonetiken funnit
sig föranlåten frångå den äldre positionen, att accenten beror på
graden af styrka eller intensitet, för att söka accenten i sättet för
intensitetens succession. Jag tror dock icke, att denna senare
position låter sig suteneras. Intensitetens fördelning så, som här
antydts, ftr blott en hypotes, och äfven om den skulle bekräftas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
