Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Paulson, Johannes. Strödda anteckningar till Natanael Beckmans “Grunddragen af den svenska versläran“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
.johannes paul80n.
Det är en något negativ metod, B. rekommenderar för
det fall, att man har svårighet att afgöra, om en viss
versdel är att räkna för en eller två takter. För ett metriskt
öfvadt öra inträder väl för öfrigt den svårigheten sällan
eller aldrig, och minst när en sådan vers kommer bland
verser, som klart och distinkt ånge det rytmiska schemat.
I sin uppräkning af den svenska versens taktformer
nämner. B. i första rummet enstafviga takter. Men han har
för dessa takter intet namn, och det bör icke förvåna mig,
som anser att enstafviga takter icke existera. Har icke den
misstanken också smugit sig öfver B.? Då traditionen icke
känner något namn för enstafviga takter, så betyder det väl,
att den icke heller känner den enstafviga takten.
Jag förstår mycket väl, hvart B. syftar med sina
enstafviga takter. Men för mig existera inga andra enstafviga
takter än de, som uppkommit genom synkope eller katalex,
och de representera därför två- eller flerstafviga takter. I
den metriska taktens begrepp ingår väl att inom densamma
rytmisk växling äger rum, d. v. s. att den skall bestå af
både stark och svag taktdel, och det gör också den s. k.
enstafviga takten, blott att den svaga taktdelen i densamma
är företrädd af paus. Men principiellt enstafvig är den icke.
§ 24. Af tvåstafviga takter omnämner B. endast
jamben och trokén, och han utvecklar utförligt, hvarför han
bortser från termen spondé. Jag skall längre fram anföra
de skäl, på hvilka jag håller före att den svenska versläran
icke bör afhända sig denna term.
Har B. gifvit mig något för litet, då han talar om
tvåstafviga takter, så ersätter han det slösande rikligt dels
genom den enstafvigt takten, dels genom att äfven skänka
oss fyrstafviga takter eller paeoner. Han uppför nämligen
bland den svenska versens taktformer både tettartopaeon 1 och
protopaeon. Hvad först själfva namnen beträffar, kan jag
1 Jag följer här B:s stafning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
