Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Smärre bidrag - 3. R. G. B. Kellgrens sapfiska vers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
8MÄRRE BIDRAG.
3. Kellgrens sapfiska vers.
I Språk och Stil II: 24 f. förde docenten Gk
Kallstenius på tal den sapfiska vers, som Kellgren och
Oxenstierna i början af 1790-talet begagnade i några dikter.
Samma årgång sid. 142 f. framställde jag ett par
förmodanden rörande tvistiga frågor därvid, hvilka
Kallstenius älskvärdt dels bemötte, dels antog (S. o. S. II:
235 f.). Af orsaker, som torde bli klara i det följande,
återkommer jag här till den redan rätt omskrifna
strofbildningen. Kallstenius antagande "att Flemmings,
Oxenstiernas och Kellgrens rytmisering af den sapfiska
versen ha (!) som gemensamt ursprung den brukliga felaktiga
skanderingen af sådan latinsk vers" är gifvetvis alldeles
riktigt. Men man måste återföra uppkomsten af
felskanderingen till långt mera fjärran tider än "öfvergången
mellan 1700- och 1800-talen". Det framgår af Atterboms
ord: "Minne af Samuel Columbus" (Sv. Akad. Handl.
XXIY: 292): "Besynnerligt är, att den föresyn af en
vacker och riktigt skanderad sa ff i sk vers, som
Stjernhjelm äfvenledes hade gifvit, icke beaktades af någon
enda bland hans efterföljare. An besynnerligare, att
den förste, som på vårt modersmål försökte denna
versart enligt den oriktiga skansion, hvilken sedermera (ehuru
med välljudsfullare användning) återfinnes hos Kellgren
och Oxenstjerna, var en ypperlig latinsk poet: den samme
Magnus Rönnow, på hvars lofqväde Carl XII med
största skäl satte ett högt värde, emedan få hafva besjungit
honom lika skönt i lyckan, och ingen skönare i olyckan."1
1 Hammarsköld påpekade i Sv. Litt.-tidn. 1817, sp. 747, att
Kellgren "flyttat daktylen från tredje versmåttet till det första4’.
Beskow (Sv. Akad. Handl. XXXV) anmärker, tydligen mot Atterbom:
"Man har anmärkt, att dessa [odén] i skandering skilja sig från de
antika. Kellgrens fina öra sade honom, hvad som vore mest
välljudande för svenska öron. Det är, enligt vår tanke, en förtjänst,
icke ett fel, att han gjort sitt versslag så svenskt som möjligt". —
Också en fosterländskhet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
