- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Tionde årgången. 1910 /
135

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

anmärkningar om den svenska akcentueringen av latin. 135

väsentligen i barnkammaren. Barnet lär sig ordförrådet
väsentligen ord för ord och — väl att märka — utan
anlitande av böjnings-mönster eller grammatik.

Latinet åter inläres uteslutande — och inlärdes även
fordom väsentligen blott — i skolan, och vid inlärandet av
latinet spelade fordom, liksom ännu i dag, grammatiken och
böjningsmönstren en ofantligt stor roll.

När — för att taga ett par redan anförda exempel —
ett svenskt barn lär sig akcentuera ordet försöka, så sker det
därigenom, att det hör sin omgivning den ena gången efter
den andra använda detta ord vid vanligt samtal, och således
stundom i samband med vissa ord, stundom i samband med
andra ord.

När åter den svenske skolgossen lär sig akcentuera
ama-mus, så sker det efter en helt annan metod. Han lär sig
detta ord icke ur satssammanhanget, utan han inpluggar ur
sin lärobok ett helt böjningsmönster, en serie av former,
som mekaniskt läras utantill. Mången gång torde till och
med en icke desto mera försigkommen skolgosse icke kunna
säga, vad "vi älska" heter på latin, om han icke får
mekaniskt upprepa sitt amo, amas, amat, amamus . . .

Detta, att det är i serier, som man på skolbänken
inhämtar en stor mängd av de latinska formerna, är enligt min
uppfattning bestämmande för många latinska formers
akcen-tuering.

Vidare har man att beakta, att vid emfatiskt uttal
av svenska ord akc. 2 stundom användes i strid med de
vanliga reglerna. A ven ord, som under normala
förhållanden erhålla akc. 1, bliva därför undantagsvis uttalade med
akc. 2, i fall man önskar synnerligen starkt framhålla dem.
Ehuru t. ex. skenet, bestämd form av sken, under normala
förhållanden får akc. 1, kan man få höra ett uttal sådant som
"nej, det var visst icke skehi, utan ske2netu. För att med
särskilt stort eftertryck framhålla den tvåstaviga formen
skenet i motsats till den enstaviga formen sken begagnar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:17:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1910/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free