Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YNGVE LING-LANDER
Jag, (skulle!) för en otacksam min hela välfärd våga–
Jag, (skulle!) dygd och skyldighet och heder öfvergifva
Att sjelf för en rival omsider offret blifva! . . .
Hvem? (skulle!) jag! mot Euphrosine hans hjerta ej försvara?
K. I, 204—205.
Attributet förekommer någon gång på detta sätt placerat:
Jag, — till Virginias hand mitt anspråk öfverge!
L. I, 185.
Hvad? Han för Hoynes son sitt hat i kärlek byta?
A. I, 193.
Hvem, jag till Sveriges fall ett nesligt medel blifva
K. I, 44.
Jag, — af den sällhefshöjd hon skalle honom gifva,
Ej endast offret sjelf, men äfven vittnet blifva!
L. I, 185.
b) Advrlet står efter den infinita formen i huvudsats.
Typexempel:
Et qui n’a pas le don de cacher ce qu’il pense
Doit faire en ce pays fort peu de résidence.
Moliére.
Detta är ju en vanlig fransk placering av adv:let, och
icke så sällan återfinner man den i poesien hos akademikerna:
Må der en däfven sky för solens strålar förd,
Ej stänka vid sin fart dess välluktsrika skörd
O. II, 28.
Jag ville höra der liksom i mina dagar
Utaf ett älskadt folk erkänsamhetens röst
O. I, 332.
Jag har icke funnit säkra ex. på attributet i denna
placering. Det må anmärkas, att den är vanlig i akademisk
prosa, ex.: "Man har sett med förundran en skådeplats
inrättad nästan utan författare" (L. Del. I Ark II s. 7).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
