Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 HENfiT HESSELMAN
historisk belysning av reformerna från 190(5 och börjar med
r-ljudets teckning.
V-ljudet. V för f och fv.
I rättstavnings frågans första skede, det Hazeliska, vid
tiden omkring nordiska rättstavningsmötet 1869 och Artur
Hazelius’ Rättstavningens grunder 1875, ett skede vars
åskådningar i mångt och mycket levde kvar under den följande
tiden, var det en älsklingstanke bland reformivrarna att våra
förfäder i allt varit konsekventa ljudstavare, det var blott vi.
sena tiders barn, som i blind konservatism höllo fast vid
föråldrade, "ljudstridiga" skrivsätt. Enligt denna något
romantiska uppfattning älskade man föreställa sig att det ft som
skrevs i våra äldsta handskrifter i t. ex. haf, half, kafle, också
uttalades som /*-ljud, och Hazelius antog t. o. m. att fvt som
det skrevs i den senare medeltiden i t. ex. hafva (för äldre
hava), uttalades med ett uf-ljud, som småningom mildrats till
v-ljud" (Om svensk rättstafning 2, 1871, s. 104). Numera
tror man — åtminstone är det don vanligaste meningen —
att uttalet redan i vår äldsta skrift med latinska bokstäver
varit detsamma som nu, d. v. s. r-ljud.
Varför man då skrev /*, är ännu icke säkert utred t, det
fattas ännu uttömmande skrifthistoriska undersökningar på
denna punkt. Men så mycket är i alla fall klart, att f var
ett bättre beteckningssätt än v, därför att det var mindre
tvetydigt. Hade man i fornsvenskan skrivit halv eller skärv
med v, kunde en dåtida läsare ha förledts att läsa ut dessa
skrivningar som "AaZw", uskäruu9 efter som v-tecknet i den
gamla latinska skriften också kunde betyda tø-ljud; och även
vid skrivningar som t. ex. skruv eller hav kunde missförstånd
uppstå. De två tecknen u och v voro egentligen en och
samma "bokstav", v var endast grafiskt skilt från ungefär
som långt och kort s (f och ø) i frakturstilen, tecknen
användes om varandra för såväl u- som v-ljud och växlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
