Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTOGRAFISKA REFORMER I SPRÅKIIISTORISK JiELYSXIXG 147
de förut använda, brokigt växlande spr&kformerna och
stav-siitten, och de söka då konsekvent genomföra de skriftprinciper,
som i sina begynnelser kunna skönjas redan hos deras naiva
föregångare. Bland dessa är också den aatt låta ett ord§ stamform
städse återvända i samma skriftform, oavsett vilken ställning den
intar"; de skriva nu konsekvent högt, dags o. s. v. och likaså
ondt, skeedt, breedt1. Därmed ha de lagt grunden till det
klara och enkla system, som sedan med få ändringar stått
orubbat ända tills det genombröts av reformen 1906 med dess
nya vitt av vid och fött av föda.
Inför den fonetiska skolan på 80-talet fann denna
reformatorernas språkrensning intet godkännande. I Nystavaren
1886 läses: "Det var i min tanke en verklig riksolycka, att
1500-talets spekulative ortografer insatte sitt ideella d i
medeltidsformerna ont, gotta (s. 151). Om någon högre grad av
spekulation kan väl här inte vara tal, eftersom dt fanns redan
füre reformatorerna. Däremot må det vara sant, att d i
ondt är "ideellt", men det kan dock knappast vara någon
mer vägande invändning, enär det bestämmande för skriften
tydligen inte är hur man verkligen talar utan hur man tror
sig tala — som inte minst framgår av supinformernas
skrifthistoria i svenskan. En senare tids forskning, som icke är lika
ensidigt fonetiskt orienterad, utan i högre grad har blicken
öppen även för "betydelsesammanhang* och deras värde för
rättskrivningen, dömer, som man kan vänta, annorledes om
reformatorernas språkliga gärning. Jag hänvisar till O. von
1 Ett undantag var gott, som fick behålla tt, något som säkert
till en del sammanhänger med ändringen i vokalens kvalitet: d-ljud
i stället för o. En skrivning godt kunde ha frestat till falskt uttal
med o; jag tror mig ha sett detta skäl uttryckligen framhållet i äldre
grammatisk litteratur. Samhörigheten var här tydligt bruten genom
vokaländringen. — Reformatorerna skrevo dt också i particip och
supinformer av verb som i andra former kunde ha d eller dt t. ex.
jiempdt, skeedt, lee ff dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
