Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Altén, Maria Dorothea - Amalia Charlotta - Amundsdotter, Helga, gift med Magnus Ragvaldsson - Amundsdotter, Helga, gift med Waldemar Eriksson - Amundsdotter, Ingeborg - Anckarstjerna, Lovisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ålder skref och utgaf hon ett skådespel, Förlofningen.
Ehuru tidigt gift med pastorn vid tyska
församlingen i Götheborg fortfor dock denna
författarinna med sitt skriftställeri, både på vers
och prosa. Hon har utgifvit Dramatiska och
Lyriska Försök, Smärre Poemer, samt flera romaner,
såsom: Två systrar i Östergöthland, Pensionsvännerna,
Wilhelms Brefvexling, m. fl. och dessutom
Johan Huss, ett historiskt-religiöst skaldestycke,
samt i öfversättning Valda Skaldestycken af Schiller,
jemte mycket annat.
Amalia Charlotta. Andra dottern i ordningen
af Gustaf IV Adolf och hans gemål drottning
Fredrika af Baden. Hon föddes i Stockholm
d. 22 Febr. 1805. Det gick ett rykte, redan
medan de kungliga voro här, att prinsessan
Amalias rygg skulle varit afbruten, eller att hon
fått en släng af den s. k. engelska sjukan. Nog
af – hon var under hela sin lifstid klen och
sjuklig, blef dock fullvuxen, men dog helt ung
och oförmäld, hysande endast ett svagt minne af
sitt fosterland Sverige, der hennes vagga stått
vid en konungathron, men det hon med sin
familj nödgats landsflyktig lemna, för att söka skydd
i ett annat land.
Amundsdotter, Helga, af kungligt blod, var
först gift med en konung Birgers frände, Magnus
Ragvaldsson, men sedan, blifven enka, med
riddaren Rörik Birgersson. Konung Magnus skref
år 1289 till påfven om den både konungens och
rikets stora skada och fara, som skulle följa, om
Rörik gifte sig utomlands, och begärde derföre
påfvens tillåtelse till hans äktenskap med Helga.
Om henne berättar Israel Erlandsson Ängel, att
hon visat sig ytterst bedröfvad öfver att tvänne
gånger efter hvarannan svikas i hoppet att blifva
mor och att, då hon för tredje gången hyste
detta hopp, hon lofvade S:t Erik en gyllen, så
vida han hos Gud kunde för henne utverka den
nåden, att hon i sina armar finge sluta en
lefvande son eller dotter. – Hon fick då ett par
älskliga tvillingdöttrar och gaf med förtjusning
helgonet S:t Erik den utlofvade penningen. –
En Helga Amundsdotter, dotter af Amund Röriksson,
som var riddare, rådsherre och en af
Södermanlandslagens författare, blef 1358 gift med
riksrådet Waldemar Eriksson, konung Waldemars
sonson och son af Erik och Ingeborg Blå. Såsom
Waldemars enka blef hon sedan gift med Ivar
Königsmarck, anföraren för Erik XII:s drottnings,
Beatrix’, brudskara, som hit anlände 1356. Om
Königsmarcks hårda behandling af sin maka se
De la Gardieska Archivet, del. VII, pag. 163.
Amundsdotter, Ingeborg, gaf 1391 följande
egendomar till Gudhems kloster, nemligen
Storgården i Gökhem, Svaleryd och Asa.
Anckarstjerna, Lovisa, dotter af
amiral-general-löjtnanten Cornelius A. Hon var född 1680
och blef 1703 gift med amiralen Nils Ehrensköld,
som dog 1728, och året efter afled hon sjelf.
Amiralen efterlemnade en son, som vid ett fall af
hästen afbröt sitt ena ben, hvaraf han vid 18 års
ålder afled. Då församlingens pastor kort före
hans död ville gifva honom nattvarden och
härom underrättade den bedröfvade modern, ansåg
hon detta som en dödsdom och blef så förtviflad,
att hon kände sig genast förlora målet.
Hon sprang då ut i köket för att söka vatten;
men då sådant ej för ögonblicket stod tillreds,
insöp hon en slef ärtsoppa ur en i spiseln
stående gryta, men hade redan blifvit så angripen
af förskräckelsen, att hon ej vidare kunde tala.
Man efterskickade genast Skånes då varande
Æsculapius, arkiatern Stobeus, som förgäfves
söktes vid Ramlösa och på flera andra ställen.
Slutligen påträffades han sjelf sjuk på en herrgård,
och vagnen återkom efter tre dagars tid utan
läkare till Knutstorp, hvarest amiralskan
Ehrensköld redan hade aflidit. Sonen, som då ännu
lefde, hade, under de dagar modern icke varit
synlig, beständigt klagat: “Har då min mor
alldeles öfvergifvit mig?“ Han dog ett par dagar
derefter, utan att förut ha blifvit underrättad om
moderns död. Barfod berättar vidare: Af ganska
trovärdigt och då lefvande folk har jag hört
berättas, “att en hop ifrån marken hemkommande
arbetare, flera veckor före dessa olyckshändelser,
sent om aftonen sett tomma likkistor bäras från
Knutstorpsvägen in uti Kågeröds kyrka, hvarest
man likaså väl som i herregårdsgrafven sett ljus
brinna, hvilka omständigheter sedan till alla
delar uppfylldes“.
Såsom exempel på skånska herrskapernas
då brukliga begrafningsståt, vilja vi, enligt ett
åsyna vittnes skriftliga utsago, berätta, att vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
