Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonhufvud, Margaretha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lejonhufvud, Margaretha, Gustaf Wasas andra
gemål. Såsom en bland de herrligaste
uppenbarelser från en längesedan förfluten tid står
Margaretha Lejonhufvud, Gustafs goda engel, för
vår själs öga, klart belyst af historiens fackla.
Hvad hon var för sin gemål, sina barn, ja, för
hela Sveas folk, har en tacksam efterverld i
lifligt minne förvarat, och lefva skall hon i detta
folks hjertan, så länge läppar finnas, hvilka med
glad stolthet uttala namnet Wasa.
Margaretha, dotter af riksrådet, riddaren och
höfvidsmannen på Örebro slott, Erik
Abrahamsson Lejonhufvud till Loholm, var född på
nyårsdagen 1514 och således vid sin förmälning
med Gustaf, den 1 Okt. 1536, nära tjugotre år
gammal. Hon hade redan länge, nästan från
barndomen, varit förlofvad med Svante Sture, en
ung ädling af de mest lofvande egenskaper och
hvars dygder voro lika lysande som hans namn.
Gustaf visste detta, men låtsade icke derom,
förtjust som han var i den hulda Margaretha, på
den tiden Sveriges största skönhet. Såsom
konung fruktade han ingen korg och fick den icke
heller, hur många och heta än de tårar voro,
dem Margaretha i hemlighet fällde öfver sin
tvungna trolöshet mot barndomsvännen.
Svante Sture, son af riksföreståndaren Sten
Sture den yngre, skulle väl, dels för sin egen,
dels för sina förfäders lysande förtjenster,
kunnat göra anspråk på Sveriges konungakrona, och
det så mycket mer, som han var Christina
Gyllenstjernas son. Men Gustaf Wasa uppträdde
såsom rikets befriare ur ett ilsket rofdjurs
bloddrypande klor, och den unge Sturen såg sina
anspråk, så väl som sina förhoppningar,
bortdunsta som en dimma.
Han såg det dock utan ringaste agg och
afund emot Gustaf. Ingen ärelystnadens retelse,
ingen ondskans förförelse, icke ens den mest
sireniska lockelse på främmande jord, der han länge
vistades, förmådde honom att bära afvig sköld
mot fosterlandet och konungen, hvilken sednare
han ansåg sig böra, såsom redlig undersåte, ära
och lyda. Hur han än frestades, förblef han
ståndaktig och svarade dem, som sökte förmå
honom till otrohet, att han genom en sådan
trodde sig vanhelga sina stora fäders minne, på
samma gång han fläckade sin egen vapensköld.
Men då hade den ädle Sturen ännu ingen
aning om det värsta profvet, hvarpå hans
ståndaktighet skulle sättas. Innerligt glad att efter
ett längre vistande i främmande land få
återvända till hemlandet, vid hvilket han med så
många och ömma band var fästad, klappade hans
hjerta af längtan att få besöka den älskade
bruden. – Först då fick han veta, att hon var
blefven Gustafs drottning!
Må man föreställa sig den arme Svantes
förtviflan! Läsare! ... har du någonsin hyst
hoppet om en kommande sällhet, nej – icke
hoppet endast, utan den fullkomliga vissheten
derom ... har du burit denna saliggörande känsla
med dig öfverallt, gifvit den gestalt och form,
slutit den tätt intill ditt hjerta, hyllat och smekt
den, såsom man smeker ett bortklemadt barn –
och du ser denna din ljufva drömgestalt med
ens förbleknad, oåterkalleligen försvinna – då,
allena, vet du hvad den ädle Sturen led.
Men icke ens nu föll det honom in att hysa
hat mot den, som i allt stod honom i vägen och
som nu tillfogat honom ett sådant oläkligt
hjertesår. Väl kände han hur det sved; men Gustaf
var hans konung, var vida mer – han var sitt
fosterlands räddare ur eländets djup – och
Sturen qväfde sin smärta, åtminstone tänkte han
aldrig på att hämnas.
Ännu en gång ville han dock se sin
bortröfvade brud och säga henne några afskedets ord;
derifrån skulle ingen mensklig makt hindra honom.
Han begaf sig således upp på slottet, begärde
inträde och lyckades träffa drottningen ensam.
Huru deras första möte var har historien
icke upptecknat, lika litet de ord, som vexlades
dem emellan, endast det, att konung Gustaf
plötsligt öfverraskade dem i ett för dem alla tre
ganska kritiskt ögonblick. Sturen låg nemligen på
knä för Margaretha och höll hennes hand mellan
sina händer.
Kungens ögon sköto blixtar under de sänkta
ögonbrynen och en åskdiger sky lägrade sig på
hans panna, då Margaretha, med en klok
qvinnas hela fintlighet och själsnärvaro, samt utan
att synas förlägen, vände sig till sin gemål, med
bön om Högstdensammes bifall till Svantes
förening med drottningens yngre syster Märtha,
hvarom han just nu anhöll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
