Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Eleonora - Maria Elisabeth, prinsessa, född 1596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver dotterns brist på sann religiositet, och
hennes moderliga bekymmer ökades ju mer hon
varsnade Christinas tilltagande lättsinne och gäckeri
med allt heligt, samt blef underrättad – ty
sqvallret inom hofven är lika beställsamt som
annorstädes – om att förklädda jesuiter funnos här
i landet. Hon beklagade sig för Axel Oxenstjerna,
som emellertid, utträngd af de många unga
gunstlingarne, fallit i Christinas onåd, ocb dessa båda,
lika djupt bedröfvade, öfverlade och rådslogo,
men förmådde dock ingenting hjelpa, ingenting
afstyra.
Men huru stor blef ej den arma
enkedrottningens förfäran, vid bevittnandet af det steg
hennes dotter tog, då hon sjelfmant nedlade
Wasarnes konungakrona och nedsteg från den thron
hon ärft efter sin store fader, en thron, den hon
sjelf under en tid gjort så strålande af ära.
Maria Eleonoras sista olycksbud var
underrättelsen om Christinas offentliga afsägelse af
den religion, för hvilken hennes egen far, den
store Gustaf Adolf, kämpat, blödt och låtit sitt
lif, men – segrat. Endast ett år öfverlefde hon
detta för henne så fasansfulla slag. År 1655
fick ändtligen hennes oroliga hjerta frid och hon
fick hvila, i Riddarholmskyrkan, vid sidan af sin
gemål, den så bittert begråtne.
Vi äro dock skyldiga den så mycket
klandrade Maria Eleonoras minne den upprättelsen,
att hon var långt ifrån elak till själ och hjerta.
Tvärtom kunde hon stundom vara ganska god,
och välgerningar utöfvade hon som oftast, ehuru
alltid tanklöst och utan urskiljning. Alla hennes
fel lågo på ytan och jäste der, såsom ett skum;
men på bottnen af hennes själ var dock så klart,
att himlens stjernor skulle kunnat spegla sig
deruti, om der någonsin varit så stormfritt på
ytan, att deras strålar kunnat tränga till djupet.
Maria Elisabeth. Denna prinsessa, olycklig
i åminnelse, var född 1596 och af naturen
särdeles vanlottad. Ful var hon, samt beständigt
sjuklig, till följd af en klen, icke fullkomligt
färdig och välbildad kroppsbyggnad. Hon var
äfven ganska klen till förståndet och påstods
stundom vara mindre redig till sinnes; dock härrörde
väl detta mest af de konvulsioner, hvaraf hon
så ofta plågades.
Maria Elisabeths föräldrar voro konung Carl
IX och hans sednare gemål, drottning Christina.
Den sjukliga prinsessan var således Gustaf II
Adolfs egen syster.
Emellertid blef hon, just för sina både
kropps- och själslytens skull, af sina föräldrar mycket
bortklemad. Föräldrarne pjollrade ofta med det
stackars sjuka barnet och sökte på allt sätt
inför verlden öfverskyla hennes brister, så godt
det sig göra lät.
Man skulle väl svårligen kunna tro, det fråga
någonsin kunde uppstå om denna stackars klena
varelses bortgiftande. Icke desto mindre voro
både kung och drottning allvarsamt betänkta
derpå, då Maria Elisabeth var femton år
gammal, och till hennes gemål utsågs den då
tjugotreårige prins Johan, son till framl. konung
Johan III och hans sednare gemål Gunilla Bjelke.
Den unge fursten hade vid tre års ålder blifvit
faderlös och vid sju års ålder äfven förlorat sin
mor, hvarefter han uppfostrades vid farbroderns
hof, tillsammans med dennes barn. – Han var
af ett mildt, stilla och böjligt sinnelag och sporde
visst aldrig någon lust att tillvälla sig kronan.
Icke desto mindre fruktade både kung och
drottning att så kunde ske, om Johan förmälde sig
med någon utländsk, ärelysten prinsessa.
Någon motsägelse å Maria Elisabeths sida
kunde naturligtvis icke komma i fråga; men
Johan blef liksom slagen af åskan, då man
förkunnade honom det val, hvarmed han var af
konungen hedrad. – Dock, hvad var att göra?
Han vågade icke motsätta sig den bistre
farbroderns önskan.
Det var i början af 1611, som de unga blefvo
förlofvade, och bröllopet firades 1612, efter Carl
IX:s död. Äktenskapet blef högst olyckligt; de
unga makarne, som höllo sitt hof, än i Wadstena,
än på hertigens slott Bråborg i Östergöthland,
leddes alldeles ofantligt med hvarandra. Hon
var nästan beständigt sjuk och han, som dagligen
allt mer och mer kände tyngden af att för
egenmäktiga slägtingars skull vara uppoffrad, sörjde
och grämde sig öfver sitt olyckliga öde, så att
han dog, d. 5 Mars 1618, i blomman af sin
ålder. Fem månader derefter afled den sjukliga
hertiginnan, och enhvar tyckte det var godt att
det tråkiga, barnlösa äktenskapet blef så snart
upplöst af döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
