- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
308

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plomgren, Anna Christina von - Plomgren, Anna Margaretha

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ridderliga sinnelag, dels kanske ock af politik.
Dagen före revolutionen gafs "Thetis och Pelé"
och derefter en stor soupé på slottet. Mellantiden
upptogs med spel; friherrinnan förlorade
en summa till konungen, som, i det han mottog
hennes sedel, yttrade att han skulle gömma den
såsom ett minne af henne, tillika önskande att
han sjelf kunde hafva något för handen, som
kunde göra honom påmind hos henne. Då hon
yttrade att ett sådant bevis visst icke behöfdes,
för att hågkomsten af H. M:ts ynnest alltid skulle
lefva i hennes tacksamma hjerta, svarade
konungen: "Jag får snart se, på hvad sätt ni kommer
ihåg mig." Två år derefter erinrade han henne
om samtalet, tog kokarden af sin hatt och gaf
den som en skänk åt unga baron Pechlin, som
då var 11 à 12 år gammal, och lät tillika åt
honom utfärda en fändriks-fullmakt. – När konungen
på revolutionsdagen red förbi hennes fönster,
skickade han upp en adjutant för att be henne
vara lugn i hänseende till hvad inträffa skulle.
Äfven enda dottern, fröken Amalia Fredrika P.,
hade på ett mycket utmärkt sätt blifvit bemött
af både konungen och drottningen, ehuru de
annars ej plägade visa ogifta fruntimmer särdeles
uppmärksamhet. – Friherrinnan Pechlin dog år
1788 på Lundstorp vid Södertelje.

Plomgren, Anna Margaretha, född i
Stockholm 1734 och dotter af kommersrådet Anders
P., var ett fruntimmer som, lik en äkta
romanhjeltinna, vågade mycket för sin kärleks skull.
En ung baron Horn friade till henne, men hade
icke den lyckan att behaga hennes far, den stolte
penningmannen, hvilken säkert önskade få välja
sig en måg efter sitt tycke och troligen ur sin
egen kast. – Då nu faderns och dotterns tycken
i detta fall voro så skiljaktiga, kunde flickan
ej vinna sin önskan på annan väg, än genom
att spela sin fader ett spratt, hvilket också
gjordes helt behändigt och fullkomligt lyckades.

Kommersrådet Plomgren hade en afton trenne
af sina intimaste vänner hemma i sitt hus,
nemligen kanslirådet Ekestubbe, bankosekreteraren
Lundmarck och hofintendenten Lundberg, med
hvilka han satt och språkade helt förtroligt.
Detta var året 1758, således under den s. k.
frihetstiden i Sverige. Så snart soupén var
förtärd, plägade alltid en bål inbäras, nemligen då
der var främmande, hvarvid dottern i huset steg
upp ifrån bordet. Så skedde äfven nu: bålen
inbars, den unga flickan försvann och de trenne
gubbarne höllo sig muntra.

Men, när nu fadern och hans vänner hade
druckit nog och den förstnämnde kallade på sin
dotter, var hon försvunnen. Ingen fick rätt på
henne den aftonen, hur man än letade och
ropade. Skön Anna hade icke allenast lemnat sin
fars hus, utan till och med, samma afton, gift
sig med sin älskare, baron Fredrik Horn till
Åminne. En okänd prest, heter det, hade
förrättat vigseln. – Det måtte ha varit lättare då
än nu med sådana vigtiga handlingar; nu skulle
ingen prest våga förrätta vigsel utan föregående
lysning. Sådant skulle ovilkorligen följas af
tjenstens förlust.

Om, eller huru, den sålunda bedragne fadern
försonade sig med sin dotter, vet man icke,
endast att den honom påtrugade mågen, från
korporal vid lifdrabanterna (svarande mot kapten),
som han var vid sitt giftermål, ganska fort
avancerade, så att han blef general-löjtnant och grefve.
Han stod i mycken nåd hos Gustaf III, hvars
hela förtroende han egde, helst vid revolutionen
1772, då Horn förde högsta befälet öfver
trupperna, näst konungen sjelf.

De voro ganska lyckliga, dessa makar, som,
för att få ega hvarandra, hade trotsat så väl
verldens omdöme, som en faders vrede.
Emellertid, om det ofta förefaller hårdt att tvänne
unga menniskors ve eller väl för hela lifvet
måste bero på en faders eller moders vilja, ej
alltid grundad på en fast och sann öfvertygelse,
utan oftast på ensidighet, nyck eller sjelfviska
bevekelsegrunder, så är det ej desto mindre sannt,
att lyckan sällan plär i längden vara med sådana
äktenskap, som försiggå i trots af föräldrars
förbud. Det är, som om Försynen ej ville hafva
det så, att barnen finge skapa sin lycka utan
faders och moders välsignelser.

Så ock här. Anna Plomgren var visserligen
en ganska lycklig maka, men blef deremot en
ytterst olycklig mor, ithy att hennes ende son,
Claes Fredrik H., en vek, svärmande och poetisk
yngling, som varit personligen älskad af Gustaf
III, blef för delaktighet i denne konungs mord
arresterad, förhörd, öfverbevisad och, efter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free