Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnild, två drottningar - Ragwaldsdotter, Margaretha - Rahm, Magdalena Elisabeth - Rahna, dotter af en konung Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<b>R.<7b>
Ragnild. Med detta namn finnas i Svenska
historien två drottningar. Den första var Inge
den Godes andra gemål, som fått tillnamnet den
heliga, och Inge II:s, som var en dotter af Ole
Halstan. Enligt en annan berättelse tillägges
helgonvärdigheten den sednare, hvilken, efter sin
gemåls död, företog en resa till Rom och
Jerusalem. Härunder anfölls hon af röfvare, som
fråntogo henne alla hennes kläder, då en engel
nedsteg från himmelen och gaf henne andra.
Efter hemkomsten blef hon första abbedissan i
det af hennes gemål anlagda Wreta kloster, och
förklarad för helgon. Hon är begrafven i
Södertelje. – Om en annan Ragnild berättas, från
medeltiden, att hon i Söderköping orättvist
blifvit anklagad för ett brott och dömd till döden.
Hon bad då till Gud, att han måtte låta ett
underverk ske, för att bestyrka hennes oskuld.
Detta skedde äfven, och på det stället, der
hennes rena blod flutit, uppsprang en källa, som
ännu gifver helsan åt dem, hvilka begagna dess
vatten, och som efter henne fått namnet S:ta
Ragnilds källa.
Ragwaldsdotter, Margaretha, gaf, till S:ta
Maria kyrka i Westerås, till "själarycht", sin gård
Lundby, med alla dess tillhörigheter, dess gård
i Ödhnasteen och skogen i Fuldim, hvilken gåfva
konung Magnus Ladulås stadfästade d. 7 Juni
1277. Samma år, d. 16 Aug., invigdes Westerås
domkyrka och blef kallad S:ta Marias.
Rahm, Magdalena Elisabeth, dotter af
holländska öfversten R., blef gift med
general-löjtnanten Henrik Magnus Buddenbrock. Under
partistriderna mellan Hattar och Mössor, på
1730-talet, deltogo äfven fruntimmer med ifver, och
deribland ej minst baronessan Buddenbrock. Hon
tillhörde Hattpartiet, som arbetade för krig, och
med sitt lifliga och stolta sinne hjelpte hon till
att underblåsa krigslystnaden och således
framkalla det finska krig, som slutligen, 1743, kostade
hennes man hufvudet på stupstocken. Med sin
man hade hon fem barn, men Buddenbrockska
ätten har förlorat säte och stämma på
Riddarhuset.
<b>Rahna,</b< en historisk personlighet, hvarom
berättelsen dock egentligen öfvergår på sagans
område. Hon skall hafva varit dotter af en konung
Thore, som styrde i Westbo härad af Jönköpings
län. Rahna, som var mycket vacker, hade en
friare, med hvilken hennes bröllop skulle firas.
Men hon hade en äldre syster, vid namn Grunna,
som var mycket ful och hvars afundsjuka på den
lyckligare Rahna icke kände några gränser.
Denna Grunna lät af en elak rådgifvare, hvars namn
var Umme, öfvertala sig att mörda systern. Hon
narrade henne således till sjön, för att bada,
hvarvid hon skuffade henne ned i djupet,
skyndade hem, iklädde sig hennes brudskrud och
firade, i hennes ställe, sitt bröllop med
brudgumen, i hvilken Grunna var dödligt kär. Men,
hvarken han eller någon af omgifningen märkte
detta misstag, förrän det redan var för sent att
rätta det. – Månne de kunde hafva blifvit vigda i
mörkret? – Eller var väl bruden insvept i en tät
slöja, den hon hela tiden så envist bibehöll, att
ingen kunde få se en skymt af hennes ansigte?
– Härom upplyser icke sägnen. Den förmäler
blott, att brudgumen, som hette Bolmer, höll ett
grufligt väsen, då han märkte bedrägeriet.
Emellertid hade Rahna, i det hon kämpade
med döden i vågorna, upphäft de mest skärande
nödrop, som ditlockade en i närheten boende
spelman, hvilken dock vid ankomsten till stället
fann endast hennes på stranden uppkastade lik.
Han bar det hem till sin koja och uppstämde
deröfver ett smältande sorgeqväde. Till sin
bestörtning fann han dock, vid sitt uppvaknande
om morgonen, icke liket, utan i dess ställe en
vacker och välklingande lutha. Denna lutha tog
han och vandrade dermed till bröllopsgården,
hvarest allt var i uppror och största förvirring.
Spelmannen knäppte dock på sitt instrument och
man lyssnade. Han spelade ett stycke ... man
gaf sig ro att höra äfven det andra; men vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
