Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taube, Catharina Charlotta - Taube, Hedvig Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Charlotta Taube, comitissa De la Gardie</i>, och på den
andra sidan en grönskande stubbe, som är
Taubeska vapnet, med öfverskrift: Fulcrum infelicibus
(de olyckliges stöd), samt nederst: Ob XII ab
injuria servatos cives Ordo R. Equ. 1761 (af
ridderskapet och adeln för tolf från orättrådighet
frälsade medborgare).
Hon förmådde några bönder att öfverlemna
sina barn åt henne för att ympas och bidrog
mycket att utbreda koppympningen. Nämnda
barn lära varit de första bland allmogen, som
här i Sverige blifvit ympade. Erinras att denna
ympning skedde med vanliga smittkoppor, emedan
vaccinkoppor den tiden ännu voro okända. –
Grefvinnan dog år 1763.
Taube, Hedvig Ulrika, dotter af riksrådet
Edvard Fredrik T., född d. 30 Oktober 1714,
har vunnit en egen märkvärdighet. Begåfvad
med utmärkt skönhet, vett och förstånd, intog
hon snart, då hon på sitt sextonde år anställdes
vid hofvet, genom sina lysande behag den
lättsinnige, ehuru redan temligen åldrige konung
Fredriks hjerta. Konungen, på det högsta
intagen af begäret att ega denna utomordentliga
skönhet, gjorde mångfaldiga försök till hennes
vinnande; men mot hennes ära och samvete var
länge ingenting att uträtta, till dess en andlig man
fanns, som hade nog rymligt samvete att
öfvertala henne, det månggifte ingenstädes i Guds lag
vore förbjudet, utan allenast en kyrkans ordning,
hvarifrån öfverheten egde makt att dispensera.
Hon samtyckte då omsider, efter stora utlofvade
förmåner, att låta viga sig till venster med
konungen, och hennes öfvertalare, biskop Kalsenius,
verkställde i hemlighet den olagliga vigseln. Man
antager att fröken Taube först blef framskjuten
af det Gyllenborgska partiet, för att väcka split
emellan konungen och drottningen; men partiet
bedrog sig dock på henne, ty hon förblef alltid
tillgifven det Hornska partiet, och kunde till och
med efter Gyllenborgarnes seger, 1739, endast
förmås till neutralitet. År 1734, när fröken Taube
för andra gången förmärkte sig vara hafvande,
begärde hon tjenstledighet från hofvet och bodde
uti ett enskildt hus nära kungshuset, der
konungen dagligen besökte henne. Gyllenborgska
partiet började då göra insinuationer hos
drottningen om konungens umgänge med fröken Taube;
och då detta ej vann gehör, började man
arbeta på att ständerna skulle beifra saken. –
Adeln begynte anfallet. Redan vid riksdagens
början 1738 hade Sten Coyet ett skarpt
memorial färdigt, hvaruti yrkades att tjenstepigan
Hagar med sin son borde utdrifvas. Detta väckte
ett långvarigt buller ibland adeln; men slutet blef,
att saken skulle läggas alldeles neder, såsom
den ej varit nämnd. Först d. 30 Mars 1739
började presterna röra på sig. Då uppläste prosten
Fryxell ett memorial för stora
sekreta-deputationens ledamöter af presteståndet, hvari han
omtalade en stor förargelse i riket, uppkommen
deraf att ett högförnämt fruntimmer vid hofvet år
från år födde barn, utan att man kände hvilken
dess man vore, hvarför han föreslog att härom
förhöra öfverhofpredikanten. Då konungen väl
slutligen medgaf sig vara fader till fröken Taubes
barn, men alldeles förnekade den hemliga
vigseln, afstannade för denna gång hela frågan.
Vid 1740 års riksdag, då mumlandet i landet
mycket tilltagit öfver konungens otillbörliga
förening med fröken Taube, utverkades ändtligen
den ändring, att hon med sina barn skulle lemna
riket och nedsätta sig i Holstein, på de präktiga
gods konungen nyss förut låtit der för hennes
räkning inköpa; men hon aflägsnade sig icke
längre än till Nyköping, och återkom efter
riksdagens slut. Då utnämndes hennes båda söner
till svenska grefvar, under namnet Hessenstein,
sedan hon sjelf kort förut af kurfursten i
Sachsen, som under thronledigheten förestod
riksvikariatet i Tyskland, blifvit förklarad för tysk
riksgrefvinna. Presteståndet började dock åter samka
sorl, och understöddes denna gång af
drottningen. En deputation af prester yrkade hos
fröken Taube sjelf, att hon skulle aflägsna sig; men
hon svarade, att ständerna kunde hafva
angelägnare ärenden för sig, än att befatta sig med
henne, som icke blandade sig i några statssaker.
Ännu helt ung, afled hon d. 11 Febr. 1744. Hon
hade 4 barn: en dotter, född 1733 och död
samma år; en annan dotter, Hedvig Amalia, född 1744
och död 1752; sonen Carl Edvard v. Hessenstein,
romersk riksgrefve och svensk grefve, blef
general-löjtnant och dog ogift i Paris d. 2 April 1769;
andra sonen, Fredrik Wilhelm v. Hessenstein, född
d. 10 Mars 1735 och död ogift d. 27 Juli 1808,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
