Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
kring 30 år sedan socknemannen i Alböke kommit öfverens att sinsemellan dela alla på
kyrkogården befintliga grafstenar, till hvilka inga kända ägare funnos. Stenen fördes af
Söderberg till museet på Kalmar slott, där den af mig undersöktes den 13 juni 1904
och den 17 aug. 1905.
Runstenen var en tillhuggen rektangulär grafsten, 65 cm. lång och 39 cm. bred,
10 cm. tjock, å de afflagade delarna 1§ cm. Den hade i många år legat som
brolägg-ningssten vid brunnen, där boskapen vattnades, och var därför mycket nött och illa faren.
Till utseendet var den hel, men när den skulle upptagas, befanns öfversidan vara spräckt
i tunna skärfvor, som föllo i sär. De flesta styckena voro dock så stora, att de kunde
tillvaratagas, och sedan de blifvit rengjorda och åter hopfogade, erhölls en någorlunda
fullständig föreställning om ristningarnas utseende.
Ristningarna bilda ett likarrnadt kors med prydliga utsirningar vid fot och topp.
öfver midten af korset är en 4 cm. bred ring inristad, i hvars nedre hälft runorna stå.
Söderberg säger sig ATS. 9: 2 s. 26 blott hafva läst början 1—11 • MKtft i Hfh i
her I liker i aln slutet säges däremot vara nästan alldeles utnött.
Vid min undersökning den 17 aug. 1905 gjorde jag följande anteckning.
»Först står ett kors, hvaraf de yttre delarna af öfre och högra armen äro bevarade.
Man väntar därefter her men detta synes omöjligt att läsa på stenen, där det står þer.
Af þ finnes ett streck, likt kännestrecket till f, tämligen djupt, och det öfriga kännestrecket
kan följas under hela sitt lopp men grundare. Grund är också e, hvars prick är möjlig,
ehuru icke synnerligen utpräglad. Af r är stafven förstörd men kännestrecket väl
bevaradt utom allra öfverst. Ordet liker är tydligt, men öfre stafven i k fattas, och öfre
delen af ker är svag.
Det följande namnet -H^K æ’n är fullt tydligt. Djupt ristade äro nedre stafven i
\ samt In; kännestrecket och öfre stafven i \ æ äro grundare men fullt säkra. I
Söderbergs anteckningar och teckning läses ock
Därpå torde följa gen. sg. siata af ett mansnamn. S ser ut som en förbindelse af
’1 St, d. v. s. nedre stafven är ovanligt lång och förlängd upp till öfre slinglinien, men
det tyckes alldeles klart, att hela runan bildar en sammanhängande figur. Söderberg
uppfattar i sina anteckningar också runan som V\. Oin här för S skulle läsas St, finge
man antaga ett t med kännestrecket långt under spetsen; uti 1 i totÍR utgår kännestrecket
från stafvens spets. Där mellanstrecket träffar öfre stafven, finnes en punktliknande
fördjupning, säkerligen genom en skada i stenen. På i uti siata, som icke har varit f", är högra
sidan skadad genom en fåra, som liknar kännestreck till n men bildar en mera spetsig vinkel
mot stafven än på n i øbIii. Runan 14 a är fullt klar och djup, men nedre stafven är
förstörd. Af 15 t finnes blott nedre hälften af stafven och toppens högra sida. Det är därför
uteslutet, att runan kunnat vara f, af h borde ock något spår af kännestrecket synas.
Däremot är 1 t möjligt och passar bra i ställningen mellan vokaler, där de äfvenledes
tänkbara H, \ icke kunna antagas. Ordets sista runa 16 H a har stafven rätt bra i behåll,
och på kännestreckets plats finnes en skada, som mycket väl kunnat innehålla detsamma.
Efter siata finnes ett skiljeteckan af en punkt 1 cm. nedifrån och sedan den fullt
tydliga öfre hälften af 17 1 t. 18 har varit ^ 0, öfre stafven är utplånad, den nedre
förstörd genom en skada; stafven är fullt bevarad mellan kännestrecken, af hvilka det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
