Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVI
ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
alla i och vid kyrkor och böra därför anses tillhöra en tid, då kyrkan och kyrkogården
användes till begravningsplats. Åtminstone vissa av de lagda gravstenarne av kalksten
kunna emellertid icke heller vara mycket yngre än c. 1050, då två av dem, 6 Orlunda
och 198 Normlösa, höra till dem, å vilka ännu u brukas som o-runa. Närmast efter
1000-talets mitt böra väl sådana av dessa gravstenar förläggas, i vilkas inskrifter runorna
brukas i sannna betydelse som på runstenarne ute i bygden, och detta är fallet med
41 Alvestad, 51, 52 Väversunda, 218 Västerlösa, 74, 75 Hov, 78 Ilögby, 160 Kimstad,
220 ö. Skrukeby. Dessa gravstenar äro jämnbreda eller obetydligt avsmalnande åt ena
ändan och av kalksten från Östergötland.
De gravstenar åter, som äro mycket smalare i ena ändan, nämligen 35 Fornåsa,
39 Skeppsås, 49 Rogslösa, hava inskrift i det stungna runalfabetet med skillnad mellan
4 a och -f Sß, =1 0 och * 0 och med II I-, t 1 men utan skillnad mellan r och r. H.
Hildebrand, VHAA. Månadsblad 1897, s. 100, hänför ornerade gravhällar av denna form till
senare delen av 1100-talet och första början av 1200-talet. Då ög. 35, 39 och 49
alldeles sakna ornamentik, höra de måhända till denna gravhällstyps tidigaste skede och
kunna kanske dateras till c. 1150.
En mellanställning mellan de båda grupperna intager 113 Nykvarn, som är av granit
och varit rest, som det synes, vid en bro över Stångån, men har en ornamentik som
liknar gravstenarne av kalksten, med inskriften längs kanterna. Inskriften Övergår
emellertid ock på vissa av slingorna på mittytan, vilket aldrig är händelsen ined gravstenarne
av kalksten.
Utan o-runa äro följande kalkstenshällar av den äldre typen: 3, 4, 5 Orlunda, 65 Bjälbo
och 141 V. Tollstad.
Vissa av de med avseende på os-runans bruk anförda beteckningarne tarva en särskild
belysning.
Uti aosa Asa 154 Styrstad har ristaren använt den nya beteckningen a, som ej
uttrycker nasaliteten, men ansett sig till förklaring böra bifoga även 0, som av gammalt
brukats som tecken för nasalerat a. Då vacklan mellan den äldre seden att beteckna
nasalerat a genom 0 och den yngre att genom bruket av a lämna den obetecknad synes
hava varit rätt långvarig, kan av beteckningen aosa ingen närmare slutsats dragas
angående tiden för 154.
En med aosa 154 likartad företeelse utgör rOll|m Rødka 23 Örminge ocli Ollillt Øvind
68 Ekeby. I dessa är 0, den yngre beteckningen för 0, förklarad genom den äldre U,
som i båda inskrifterna i andra ord är o-runa. Då 68 Ekeby troligen nämner samme
VöèringR, som rest 111 Landeryd, vilken åter är rest över en, som varit med Knut den
store 1016—17, och 0 icke torde kunna antagas brukas som o-runa förrän c. 1050, kan
icke Ollint 68 och troligtvis icke heller röll|ja 23, där U eljest är o-runa, förklaras som ett
tecken till att 0 allmänt brukas som o-runa, men dessa ristningar kunna väl utgöra
ansatser till en sådan utveckling. Då yslakr Asläkr 226 Lönnbro förekommer jämte |iora,
torde det antyda, att u-omljud i As- understundom förekom, vilket ock ausuaiti Asvaldi
ög. 224 Stratomta giver vid handen. Om runenamnet äss även ibland haft en u-omljudd
växelform, kan denna tänkas understundom lagd till grund för runans ljudvärde, varigenom
0 redan tidigt emellanåt kunnat brukas som o-runa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
