Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG DAVIDS HISTORIA.
EN SERIE VÄFDA TAPETER I MUSÉE DE CLUNY.
AF
HARALD BRIS1NG.
När Shakespeare låter Hamlet döda Polonius bakom förhänget, tänker han tydligen
på de väfda tapeter, som i äldre tider voro den förnämsta och dyrbaraste
väggbeklädnaden. Man brukar i våra dagar kalla dem gobelänger, hvilken term egentligen endast
betecknar den franska statens fabriker, liksom det italienska namnet “arrazzi"
ursprungligen endast gällde de tapeter, som kommit från staden Arras. Om det kunde gå för sig
att återupplifva en död ordform, vore det gammalsvenska namnet “tapetzerier" att
föredraga, eftersom det gäller en äldre konstart, hvilken icke direkt faller under det gängse
begreppet “bonader".
Shakespeare talar för öfrigt på flera ställen om dessa föremål, bl. a. i Henrik IV.
2 Akt. sc. 1:
Madam Rapp. Vid denna himmelska mark som jag trampar på, — då får jag
lof att pantsätta både mitt silfver och tapeterna i matrummen.
Falstaff. Glas, glas är det bästa man kan dricka ur, och hvad dina väggar
beträffar, — ett litet helt simpelt kuckel, eller historien om den förlorade sonen, eller en
tysk vildsvinsjakt i vattenfärger är mer värd än tusen sådana där sparlakan och
mal-ätna tapeter.
I dessa ord antyder Falstaff de ämnen, som voro bland de vanligaste både för
väggmålningar och tapeter. Jaktstycken förekomma otaliga gånger och historien om den
förlorade sonen framställes på åtskilliga tapeter från 1500-talet, som blifvit bevarade till
vår tid. I allmänhet hade man ingen rädsla för komplicerade uppgifter med många
scener, ty med den skicklighet man nått inom väfnadskonsten kunde denna lätt täfla
med måleriet i färgernas omväxling och teckningens säkerhet, och man skilde icke så
noga mellan de olika konstarterna som i våra dagar. De stora sviter, som särskildt i
början af 1500-talet utgingo från de stora fabrikerna i Antverpen och Briissel, t. ex. de
efter Rafaels kartonger utförda, äro också snarare att betrakta som monumentala
målningar än som konstslöjd, ehuru äfven den tekniska färdigheten drifvits upp till en
grad som aldrig senare öfverträffats. De hafva i viss mån öfverskridit gränserna för
väfnadskonsten, men då världens främsta konstnärer och konsthandtverkare samarbetat,
har resultatet icke kunnat undgå att bli imponerande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
