Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG DAVIDS HISTORIA.
21
som Destrée på stilistiska grunder tillskrifver samme mästare som La Descente de Croix.
Det är hl. a. Commimion d’ Herkenbald i Musée de Cinquantenaire, Presentation an temple
hos M. Martin Leroy, Paris, Combat des Vertns et des Vices hos M. Goldschmidt i
Frankfurt, och AEnfant Prodigue hos M. Nardus, Arnonville.
Det måste sägas att intet enda arhete i denna grupp har samma konstnärliga värde
som La Descente de Croix. Dock har A.-J. Wauters adopterat hela gruppen och tillagt
ytterligare några andra arbeten, såsom Le Mariage et la Supplication de Mestra i Musée
des Beaux-Arts. Det enda nya är att han förändrat konstnärens namn från "maitre
Philippe" till "Jean Van Room", emedan en af tapeterna i Musée du Cinquantenaire här
inskriften Jan V. Roon. Destrée å sin sida sätter föga tilltro till denna signatur, men
minskar därigenom också trovärdigheten af ordet Philiep.
Vi kunna icke ingå på detaljerna af denna fråga, det är tillräckligt att konstatera
att hela denna grupp är mer eller mindre direkt influerad af Qvinten Matsys, och att det
arhete som är öfverlägset alla de andra är La Descente de Croix. Egendomligt nog finner
Destrée ingen likhet med Q vintens stil; han talar om skillnaden mellan “un pathétique"
och "une sérénité". Vi behöfva knappast nämna att de stora altarverken i Bruxelles
och Antwerpen beteckna båda dessa poler. För öfrigt är det egentligen typerna,
sär-skildt kvinnorna, som mest erinra om Qvinten. Det är alltså antagligt att denne senare
stått i något slags förbindelse med sagda “maitre Philippe" eller “Jean Van Room".
Wauters, som är mindre skrupulös i fråga om smärre olikheter, räknar också till
samma grupp den bekanta serien i Cluny. Destrée däremot har lyckligtvis insett
omöjligheten att ställa denna på samma plan som Communion d’ Herkenbald och andra
liknande. Han finner därför utvägen att tillskrifva Cluny-serien "un des émuls de maitre
Philippe“, som han tillerkänner mera esprit än upphofsmannen till Herkenbald. Vi
behöfva icke påpeka huru föga klarhet det finns i alla dessa antaganden och huru svårt
det är att på forskningens nuvarande ståndpunkt komma till definitiva resultat.
Det bör kanske nämnas att Destrée har funnit ett intressant faktum å propos La
Descente de Croix; dess midtgrupp synes vara direkt påverkad af Peruginos tafla i Florens’
akademi. Det gäller emellertid endast kompositionen, typerna äro betydligt olika. Dock hafva
vi här lärt känna ytterligare en viktig sida i italianismens historia. Den följande borde
handla om Rafaels tapeter och de initiativ som nederländska konstnärer hämtade därifrån.
Hufvudsaken med ofvanstående utläggningar är att Qvinten Matsys’ inflytande på
tapetväfnadskonsten blir uppskattadt till sitt fulla värde. Hur långt detta inflytande har
sträckt sig är på forskningens nuvarande ståndpunkt icke lätt att afgöra; på sin höjd
kunna vi göra upp en katalog öfver de arbeten, som utgöra vår intressesfär vid en
stilkritisk undersökning, och i främsta rummet bör därvid komma i åtanke den storartade
tapetsamling som äges af spanska staten i Madrid. *) En närmare granskning af detta
material har endast bekräftat vårt antagande och gifvit nya jämförelsepunkter. Resultatet
af det hela är att en ensam betydande konstnär kunnat väsentligt bidraga att sätta en
bestämd prägel på en hel industri och genom sina italienska sympatier medverka till
sammansmältningen af den nordiska och den sydländska formvärlden. I hvilken mån
denna blandning var’lyckobringande är numera en onyttig fråga; den var i alla
händelser ett histofiskt faktum, hvars nödvändighet icke kunde undvikas. Men när vi
verkligen vilja tänka efter hvad som menas med konsthandtverk eller måleri, med nordisk
egenart och italienskt formspråk, då är det lärorikt att återgå till denna knutpunkt i
konsthistorien, då de olika arterna blandades med hvarandra och återigen blefvo till något
nytt, ur hvilket den moderna konsten framgick.
*) Se förf:s under tryckning varande arbete: Quinten Matsys, Essai sur Porigine de 1’Italianisme dans 1’art
des Pays—Bas. Kleinmann & Co, Harlem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
