Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
SVHXSKA SLÖJDFÖRFX1XGEXS TIDSKRIFT 190#.
Men inte är det endast konstnärerna, som under dylika epoker bli hufvudet högre
än andra världsmedborgare. Det är hela deras samtid. Detta gör, att de förstå
hvarandras skönhetsdrömmar, storhetsdrömmar. Furstar och folk ville den tiden ha storhet,
skönhet, konst in i alla privata och allmänna förhållanden. Konstnärerna ägde,förmåga
att villfara deras önskningar. Hänförelsen fanns, kraften fanns, penningar funnos.
Och industrin, maskinarbetet, hade ännu icke uppträdl.
Från Italien tog jag hemvägen öfver Paris. Jag ville se, hur långt de där hunnit
i dekorativ nutidskonst sedan 1901.
Nå, nutidskonsten fanns, men icke som allmän egendom. Den ägdes och dyrkades
blott af den konstklick, som utöfvade densamma, och af ett fåtal moderna
intelligensmänniskor, så berättade mig dessa båda parter själfva. Och de hade nog rätt. Ty kopior
och imitationer af de historiska stilarna behärskade ännu fullkomligt aflarsmarknaden.
Att antalet moderna konstnärer på detta område icke förty är ganska stort, finner
man emellertid af utställningskatalogerna, äfven de numer årligen återkommande
exposéerna i Louvren, paviljong Marsan.
Någon sådan utställning lyckades jag likväl icke få se. I stället tog jag sakerna i
betraktande hos de respektive konstnärerna själfva och hos konsthandlarne.
Något märkligt i ny riktning hoppades jag inte af Frankrike, ännu på en tid.
Men med en viss förväntan gick jag ändock till den förste jag ämnade besöka. Sedan
med allt mindre och mindre håg till de öfriga. Skillnaden var för stor mellan de
lifs-lefvande (men visserligen aflidna) konstnärer jag blott några dagar förut lämnat — och
dessa missbelåtna, klagande franska herrar och damer. De klagade på staten, de klagade
på publiken, och de tålde icke hvarandra.
Hvilken kontrast mellan dessa klagoljud och de jubeltoner, som arbetsfröjden en
gång frånlockade renässansens lyckliga konstnärssläkt. Den är lika stor som skillnaden
mellan dessa båda tidsåldrars arbetsresultat. Dessa borde rättvisligen aldrig jämföras, så
motsatta äro de villkor, under hvilka de uppstått. Den omätliga arbetskraften och
förmågan växer icke fram ur intet. Arbetsmöjligheter, arbetsrättigheter äro dess lifsmedel,
arbetsglädjen dess lifselexir.
Nu är äfven vår tid en renässanstid. Människorna behöfde ej vara så små som
de äro, om de hade tillfälle till utveckling. Den mesta franska konst jag såg behöfde
icke varit torr, skematisk, utpinad, utan förmåga att väcka glädje, oskön.
Ännu ett decouragerande möte med min egen tids konst hade jag innan jag hann
hem. Det var i Hamburg, en januarisöndag med isande nordsjödimma. Hela staden låg
liksom under ett stort ogenomträngligt lock.
I denna dimma mötte mig hvart jag tog vägen den moderna konsten, gjord på
fabrik. Smygande ramade den sig fram utefter dörrar och fönster och hvar det fanns
någon annan möjlighet att hålla sig fast. För första gången begrep jag fullkomligt att
nutidsriktningen kan vara somliga personer absolut motbjudande. Detta i Hamburg var
ju blott en genomdålig karrikatyr. Men ingen kunde misstaga sig på att det var vårt
arbete den karrikerade, och att vi således med den ägde något gemensamt.
Att vi så åstadkomma något fult när vi afse skönhet, det har naturligtvis sin
tvingande, svårundkomliga anledning.
Utom de orsaker som jag hoppas något så när tydligt ha framhållit i det föregående,
ha vi ännu en och en af väldig betydelse. Sedan ung- och högrenässansens tid har det
mänskliga verksamhetsbegäret att räkna med en helt ny makt: Maskinen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
