Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
SVEXSKA SLÖJDFÖREXIXGEXS TIDSKRIFT 1908.
och industri hädanefter skola fortsätta gå skilda vägar, hvilka leda till fri utveckling för
bådadera, eller om vi å begge sidor endast skola få en liten paus i kapplöpningen.
Begynnelsen är god som sådan, och den skola vi hålla fast vid. Men att hålla fast vid
något är icke detsamma som att bli stående. Detta senare är just bron öfver svalget.
Den enkla kontur som handen formar är en sammanhängande följd af känsliga detaljer,
d. v. s. det enkla är oändligt sammansatt. Detta kan maskinen inte utan rysliga
kostnader (och ändå dåligt) åstadkomma. Men i och med det att oregelbundenhetema blifva
beräknade och oegentligheterna skönhetsidealet för alla konstnärer, stelnar allt till en form,
som de utvecklade maskinerna alldeles utmärkt skola lyckas karrikera och därmed för
alltid förstöra. I en stil ligger därför ingen hjälp — men den ligger i många stilar eller
i lika många, som det finns konstnärer af guds nåde.
Det sker ju intet nytt under solen.
Vi måste gå samma väg till en stor konstperiod, som ungrenässansens män gingo.
Oaktadt förhållanden ökat svårigheterna så väsentligt, ha de nämligen icke röjt den allra
lilla minsta nya stig till konstens gebit. En är vägen dit ännu och alltid.
För att komma till rätta i trängseln gäller det blott att kunna anpassa sig efter
omständigheterna. Men detta måste båda parter göra, både konstnärerna och maskinerna.
Sedan få de hvar sitt stora och rymliga rum.
Det enda effektiva och värdiga anpassningssätt som gifves är — att vara
själf-ständig. Att anpassa sig efter egen förmåga och icke efter andras vare sig förmåga eller
oförmåga, det är ju att samtidigt vara själfständig och att lämna andra tillfälle vara det.
Hvad konstnärerna då beträffar, skulle de alltså följa Firenzeskolans exempel af
individuell verksamhet. Härigenom skulle en sådan mångfald nyanser inom konsten
skapas, att maskinerna alldeles måste uppge försöket att fuska i konstnärsyrket.
Industrikonsten försvunne så småningom och därmed det på konsten inverkande tids och
prisrekordet. Maskinen hade sitt oändligt stora område att upparbeta och också försköna,
den lilla plats som själfständiga konstnärer behöfde skulle ej hindra den att behålla
världens marknadstorg.
Det finns en berättigad anledning, hvarför dessa båda makter böra fortlefva och
alltjämt utvecklas. Och den är, att (de båda äro nödvändiga och att) de icke kunna
ersätta hvarandra. Ingen maskin i världen kan arbeta som en konstnär. Blott en Iefvande
själ förmår inlägga i sina verk en sådan skönhetens makt, att den räcker för århundraden,
ja årtusenden — alltid meddelande åt andra kraft och arbetsmod och arbetsglädje. Alltså:
Förfäras ej. Hur fullkomliga maskinerna än må blifva, människor blifva de aldrig.
Kunna vi nu lika säkert undgå att bli maskiner, kanske den dag randas, då vi
mana fram en konst af samma värde som Italiens, ehuru då naturligtvis alls icke lik den,
utan lik svenskarnes under 1900-talet.
Och tiden, om ingen före den, skall upptäcka vår konsts adelsmärke och visa det
för våra efterkommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
