Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Staten, samhället och kulturen - 7. Staten som kulturens skyddare och främjare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN, SAMHÄLLET OCH KULTUREN 36
Denna osäkerhet om problemets rätta lösning får dock
icke hindra oss att söka formulera problemet och att
angifva de riktningar, i hvilka vi, med stöd af erfarenheten,
tro oss böra söka lösningen.
Erfarenheten har obestridligen visat, att staten, med
sin yttre reglerings- och tvångsmakt, kan skydda och
främja den sociala förnuftsutvecklingen samt fysisk och
andlig kultur öfver hufvud.
Hvad »skyddet» beträffar, innesluter det den staten
exklusivt tillkommande värksamheten som samhällets
skyddare mot våld utifrån och inifrån samt som
rättsordningens gestaltare och upprätthållare. Som kulturens »främjare»
invärkar staten på medborgarnes fysiska, ekonomiska,
sedliga, religiösa, intellektuella och estetiska odling, dock
icke nödvändigtvis med monopol på värksamheten i fråga,
utan i regel i samvärkan eller täflan med den fria, enskilda
värksamheten. »Skyddet» består i sista hand alltid i det
staten exklusivt tillkommande utöfvandet af fysiskt våld.
»Främjandet», däremot, måste städse ytterst bestå i en
ekonomiskt och kulturellt företagande, organiserande,
ledande och kompletterande värksamhet samt, då staten
monopoliserar ett värksamhetsområde, i en centraliserande,
socialiserande och tvångsutöfvande värksamhet.
Staten »skyddar» genom att söka med våld
undertrycka vissa företeelser i samhällslifvet samt genom att
söka med våld hindra deras framträdande eller uppkomst.
Denna repressiva och preventiva statsvärksamhet är icke och
får icke vara begränsad till den yttre samhällsfredens, det
inre samhällslugnets, den personliga oantastlighetens,
egendoms- och arfsrättens samt äktenskapsordningens och
statsförvaltningens skyddande. Det har visat sig, att modärna
samhällen i välförstådt själfbevarelseintresse icke kunna
underlåta att med repressiv och preventiv lagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
