Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för denna forskningsart, den fullföljdes af Göppert,
Geinitz, Dawson m. fl.
Af alla de talrika växtarter, hvilka blifvit
anträffade uti stenkolsformationens lager, finnes ingen
enda nu lefvande.
I stenkolstidens flora spelade de
ormbunksartade växterna (se landskapsbilden) en särdeles
framstående rol, och man träffar i de leror, hvilka ligga
mellan kolflötserna, talrika, beundransvärdt väl
bibehållna aftryck af deras fint delade blad. Större delen af
dessa ormbunkar voro till utseende och storlek
temligen lika dem, hvilka nu växa i våra bygder, men
andra liknade palmer, såsom åtskilliga arter än i
dag, hvilka växa i varmare klimat på höga berg,
der molnen ständigt förse dem med den fuktighet,
som synes nödvändig för deras tillvaro. Ensamt
från Europas kolbäddar känner man icke mindre än
250 olika ormbunksarter, under det att den
nuvarande europeiska, väl undersökta floran knapt kan
uppvisa flera än 60 arter.
Såsom ett prof på stenkolstidens
ormbunksformer meddelas följande teckning (bild 3).
De s. k. skafgräsen (Equisetum-arter), som växa
vid stränderna af våra sjöar, äro mycket små växter
jämförelsevis med deras slägtingar under koltidenr
de s. k. kalamiterna (se landskapsbilden), hvilka ibland
voro träd af betydlig höjd, bestående af en refflad
stam, delad genom tvärringar eller leder, från hvilka
utgå grenar, ’ofta i sin ordning ledade och med
grenar kring hvarje led. Stammens nedre del var
kägelformig och kunde utsända rottågor, som stadigt
fäste växten uti dyn, ungefär som rötterna af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
