Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämförelsevis slät mark. Nu kom i stället en ny svårighet:
att hålla sig vaken. Faran och ansträngningen hade förut dragit försorg om den saken. Men nu föll sömnen blytung öfver
ögonen. Jag följde tätt efter i Per Olofs spår och sof långa
stunder. Hvilade vi på något ställe, infann sig sömnen gifvet.
Kölden väckte dock snart. Till och med Per Olofs krafter
voro uttömda. Äfven han skred fram halft sofvande. Framåt
gick det dock – och slutligen bar det utför. Nu blefvo
vi åter vakna. Snart stodo vi på branten invid randen af
Njuonjesbäcken. En naturlig brygga af is, ett par fot tjock,
var slagen öfver till andra branten. Genom en större remna
i isen invid kanten sågo och hörde vi bäcken brusa fram
i afgrunden tiotals fot under bryggan. På denna måste vi
öfver, sade Per Olof. En ytterligare remna, flera meter lång,
gjorde öfverfarten vågsam nog. Chefen föreslog fortsättning
af färden på den sida vi voro, men Per Olof förklarade
Kaskaivos hiskliga branter, som snart vidtogo, omöjliga att beträdas af mensklig fot. Vi måste således öfver bryggan med
risk att begrafvas bland dess spillror i bäcken, om den sammanstörtade. Per Olof marscherade modigt på. Med björnspjutet undersökte han sorgfälligt bryggan för hvarje steg. Omöjligt att gå rätt öfver. Den gapande remnan måste kringgås.
Efter några minuters vågsam färd, hvars utgång af oss afvaktades med hjärtat i halsgropen, som ord stäfvet lyder, stod han
välbehållen vid foten af andra branten. Därpå följde chefen.
När han nått förbi remnan, gaf jag mig ut. Den präktiga isbryggan sluttade starkt åt hålet invid branten och ännu starkare åt remnan på dess midt. Den mer plana delen löpte närmare och närmare midtelremnan, ur hvars gap Njuonjesbäckens
brus varnande hördes. Starkt stödjande mig mot stafven, för
att icke halka med de glatta lappskorna, vandrade jag framåt
utan att våga se åt afgrunden vid mina fötter. Jag nådde till
sist remnans slut och med ett tiotal af steg slöt jag mig till
det väntande sällskapet.
Nu hade vi åter för oss ett utskott af Tarrekaissen och en
lika svår stigning som förut. En och annan kullersten ramlade
undan våra fötter rasslande utför sluttningen och stannade ej
förrän den klang mot bäckens botten, dymedelst visande oss
vårt öde, om stenramlet, hvarmed branten var beklädd, kom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
