Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två resande (efter Anastasius Grüu), af R. Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sent på natten kommo vi fram till Gäddede gästgifveri,
där vi trots den sömniga timman blefvo mottagna med öppna
armar. Under gästgifvarens egen ledning anträddes följande
dag tåget öfver riksgränsen, där vår fotograf — ty anmärkas
bör, att vi släpade med oss en fotografiapparat, sönderplockad
i atomer och fördelad på de olika resenärerna, — tog oss i
grupp med både gästgifvaren i hans bonjour och runda hatt
och karriolen och hästen och skjutskarlen inberäknade.
Härifrån skulle vi först ro öfver Mursjön för att på andra sidan
ett näs fortsätta rodden i Qvesjön. Redan i Mursjön måste
vi dela oss i två lag, den enda gången under resan vi voro
lagligen skilda åt för någon längre tidsrymd. Sex stycken i
det ena laget måste släpa sin båt öfver skogen på obanad väg
förbi Quefailet; de fyra andra, som rott till motsatta stranden
af Mursjön, fingo vandra omkring >/2 mil genom myrar och
kärr till »nybygget» vid Quesjön, där de efter lång väntan
omsider fingo en roddbåt. Sent på aftonen förenades vi
återigen och kommo ännu senare fram till Quelien, en norsk
bondgård uppe i fjällen.
Nu voro vi i Norge. Allt var där storståtligt tilltaget,
från naturen till den präktiga tvåvånings manbyggningen med
sin borggård samt husmor (far låg sjuk) med sitt kaffe, öin
getost och sina »strutar» (tunt knäckebröd, hopviket i
triangel-form). öfver Kölen skulle vi härifrån till Nordli kyrka. Att
hitta den vägen — stora kyrkvägen — utan vägvisare var
ingen möjlighet, ty där fanns till största delen ingen väg alls.
Dagen var regnig, och vi hade att vandra genom vattensjuka
trakter, öfver myrar och bäckar, mången gång med vattnet
ända upp till knäna, hvarför vi blefvo blöta från ofvan till
nedan, undantagandes denne ene, som för sina sjuka fötters
skull hängde gränsle öfver en norsk hästrygg och så kom
åtminstone torrskodd fram. Hos arrendatorn i Sandviken (Nordli
prästgård) togo vi in för att rasta några timmar. Där blef
snart ett brokigt lif. På golf och bänkar lågo ränslarne
upp-snörda och hvarjehanda kringströdt, medan ägarne framför
den öppna eldstaden torkade sina våta fortskaffningsledamöter,
sina strumpor, rockar, mössor m. m., allt under uppsluppen
munterhet, hvilken icke minskades genom de läckerheter, som
i form af smör, bröd och mjölk framsattes på bordet. Mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
