Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strapatser och ströfläg i en svensk provins, af A. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i tre delar så rättvist som möjligt, litet kakes och en burk
kakaopulver, och därmed trodde vi oss vara väl försedda.
Från Mora gick färden till Orsa och därifrån upp i
bergen till fäbodarne.
Vi hade länge närt en liflig åtrå att få se dessa omtalade
ställen på närmare håll och bestämde oss för att börja med
Fryksås, som var den största och låg närmast till. Finge vi
sedan smak på de öfriga, så kunde vi ju gå på i
ullstrumporna, så länge kapitalet räckte, och vi hade tillgång på
fabodar.
Vägen var ganska hygglig i början, men steg hastigt och
var till sista tredjedelen stenig och ytterst tålamodspröfvande.
Vi hade kinkigt nog att göra oss förstådda af det goda
Fryksås-folket. De talade sins emellan en besynnerlig rotvälska, men
då de vände sig till oss, ansträngde de sig tydligen att
frambringa något, som liknade vanlig daldialekt, och på så sätt
gick konversationen, om ej flytande så dock hjälpligt.
En fäbod sådan som Fryksås ter sig som en mindre by
med låga, gråaktiga bjälkhus. Befolkningen lefver uteslutande
för sin boskap och lifnär sig med tunnbröd och mesost. Jag
hade svårt att uppskatta mesosten, hvilken vanligen serveras
som en flytande, gråbrun massa, men åt så mycket mer af
tunnbrödet, som är godt i smaken och liknar knäckebröd af
groft rågmjöl, utkafladt och förtunnadt till genomskinlighet.
I Fryksås togo vi en vägvisare, som skulle föra oss öfver
fäbodställena Furuberg och Näsberg raka vägen till Vasselnäs.
Vi skulle på det sättet slippa att först gå ned till landsvägen
och sålunda undvika en afkrok på omkring en mil.
Gubb-Erik Eriksson hette mannen, och nu, då jag lidelsefritt kan
tänka öfver händelserna, erinrar jag mig honom som en liten
godmodig, smutsbrun själ med sura, plirande ögon och en
ovanligt spetsig, ettrigt röd näsa. Han besatt ett oföränderligt
jämnmod och en beundransvärd oförskämdhet.
Med Gubb Eriks kännedom om vägen förhöll det sig så,
att han var mycket hemmastadd ända till Näsberg, men grön
som skogen i fråga om den senare hälften af vägen från
Näsberg till Vasselnäs.
Jag skulle ogärna vilja se den promenad kartlagd, som vi
företogo på denna vägsträcka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
