Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
afsaknad inhiberat denna mer än besvärliga resa, den mest
ansträngande jag någonsin företagit. Det var emellertid endast
med största möda, som jag i Pajala kunde finna någon villig
att lämna skjuts till Tärändö, hvilket var det första hållet. Man
tvekade nämligen allmänt att släppa ut hästkrakarna under
sådana här vidriga naturförhållanden, och denna omsorg röjde nog
åtskilligt mer än bara ömsinthet mot djuren, ty af den
åkomman lider befolkningen helt föga — den förekommer nämligen
ytterligt sporadiskt här uppe. Ändtligen hade jag lyckats
öf-vertala en finngubbe att kuska i väg med mig och min koffert,
och efter inmundigandet af de sedvanliga »färdknäppame» bar
det så midt i natten af från jägmästarebostället på älfbrinken.
Strandbranten aflevererade genast ett formligt snöskred,
när hästhofvame började hasa i sluttningen, men häraf vållades
dock intet vidare spektakel, utan lyckligt och väl passerades
såväl älfbacken som det remnade landfästet, hvarefter vi styrde
ut på Torneälfvens töande isar. Omedelbart härefter somnade
jag in på »rislans» mjuka höbädd — man sofver förträffligt på
färdvägar i en sådan där lång, bekväm, finsk spjälsläda på
skidböjda medar — samt stördes sedan ej det minsta af den
mig åtföljande lapphunden Skuolffes oupphörliga skall eller
väcktes af, att vi vid hemmanet Pääskynen (d. v. s. Svald) körde
upp på älfstranden ett stycke för att undvika Kärrylcoski, en
fors, som redan förde ganska mycket vatten. Förbi
Jnhonpicti-gårdarne nådde vi härpå efter några timmar fram till
gästgif-veriet Peräjävaara, där jag synbarligen inte alls gladde den
långsamt sig morgnande skjutsentreprenören med min anhållan
om en häst till Tärändö — hade han kunnat strejka, vet jag,
att han så gärna gjort det. På vägen mellan Juhonpieti och
Peräjävaara hade jag plötsligt vaknat i en orolig dröm,
hvar-under jag tyckte släden sjunka. Utan hvarje motsvarighet i
verkligheten var dock denna föreställning ej så alldeles, ty under
den ganska kalla natten hade tunna isspeglar slagits ut öfver
älfvens myckna flödvatten, och när vi nu körde fram på den
lika villsamma som farliga vägen, sjönk släden oupphörligt ner
öfver ett kvarter, där medarne ändtligen träffade den fasta
vinterisen, hvars snösvepning smält under de föregående dagarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
