Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
tror pundvis, och koktes kött och potatis i jättegrytor, och där
var munterhet och lif långt in på den ljusa sommarnatten. Det
skulle stånda bröllop följande dag.
Pastor Dahlstedt hade att göra. Kommunala
angelägenheter, barndop och andaktsöfningar och öfverlämnandet af
Konungens och Drottningens porträtter till kapellet, allt gick länk
i länk.
Och söndagen kom, och det blef högmässa i kapellet, som
var alldeles fylldt. Och här fick man höra kyrksång. Alla
sjöngo, och de sjöngo ur djupet af sina känsliga hjärtan.
Melodien följdes i allmänhet unisont, men emellanåt framkallades
en lika ovanlig som god effekt därigenom, att en del klingande
kvinnoröster följde en sekunderande stämma, så att det blef en
tvåstämmig stark kör, okonstladt och rent sammansjungen. Jag
vet icke, om den gamle skolläraren, som fick sin medalj dagen
förut, hade hedern af denna kyrksång. Huru som helst, hans
förtjänster om denna aflägsna bygds andliga lif lära vara
sådana, att han står höjd öfver allt pris i denna enkla krönika.
Så skulle de döda jordfästas, hvilka vid olika tidpunkter
före kyrkhälgen nedmyllats på kapellets kyrkogård. Vi stodo
där alla, männen med blottade hufvuden, och sågo, hur
kyrkvaktaren ryckte upp de störar, hvilka nedstötts i mullen öfver
en hvar död för att utmärka hans grafplats. Och pastorn
talade, och där förlorades icke ett ord, ty det var dödstyst i den
vida kretsen omkring honom..........
Jag ser dig ännu, du stackars fattige svenske nybyggare,
som stod där bredvid din hustru med hatten hårdt tryckt mot
ansiktet. Du grät icke hörbart, men din kropp skälfde
emellanåt. Du hade förlorat den lille, som var blott två år
gammal. Och jag förstår dig så väl! I ditt hårda slit för att
skaffa bröd åt hustru och flere barn hade du icke många
solstrålar att glädja dig åt. Men när dagens släpande nått sitt
slut och du tungsint vände mot hemmet, då var det han, den
lille käcke blåögde, som kom stormande mot dig för att gifva
dig litet af sin ystra lifsglädje och lära dig, att hvarje dag,
som uppgår, kan hafva en stråle ljus äfven för den torftigaste
koja. Nu skulle du aldrig mer höra — — Ja, gråt ut, du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
