Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 THORE THELANDER.
Vår värds namn var Mårten Norberg, en bror till
riksdagsmannen från Funäsdalen. Han var ytterst intresserad af att
höra nyheter från yttre världen, och en bland hans första
frågor var, om Andree »gått upp» ännu. Tidningar med
underrättelse härom hade då, den 25 juli. ännu ej kommit till
Bruksvallarne. Det var ett riktigt nöje att samtala med dessa
intelligenta, enkla naturmänniskor, som ej upptogo illa, att vi skötte
konversationen liggande raklånga på hvar sin säng, och som
under samtalets gång på ett nästan rörande öppenhjärtigt sätt
berörde de intimaste familjeförhållanden.
Snart togo vi godnatt af värd och värdinna, och länge
dröjde det ej, förrän vi lågo i en djup och vederkvickande
sömn.
Till frukost fingo vi af samma feta, goda, salta »örret»,
som fröjdat våra gommar föregående dag, och vi åto af
hjärtans lust. Den var fiskad i en af de stora sjöar uppe i fjället,
hvilka vi passerat föregående dag, och vid beskrifningen, som
afgafs om fisk tillgången där, slickade doktorn sig om munnen,
ty han är en ifrig fiskare.
Såsom bevis på pengars värde där på platsen, vill jag
anföra, att då vi skulle betala för välfägnad och husrum,
begärde mor Magnhild, förstås efter mycket krus, 1 krona för
oss båda, och då vi ansågo skäligt att betala 3, nekade hon i
början bestämdt att mottaga så mycket pengar.
Så skulle vi skiljas från dessa vänliga människor, som vi
gärna skulle vilja återse, och i afskedets stund uppmanade mig
Mårten att tillskrifva honom, om jag finge höra någon, som
ville ligga i enslighet och fiska och jaga på fjället, ty då hade
han ett stort bra rum, som han skulle ställa i ordning, och
härmed kungöres detta för hugade spekulanter.
Vi hade fått en man, Staffan Backman, att följa oss upp
för Svalåkläppen, ty det fanns ett par ställen, innan man kom
upp, där det var lätt att taga fel om rätta vägen, sades det,
«ch så började vi vår dagsmarsch med att vada Ljusnan på
»Kneipmanér». Snart voro vi öfver trädgränsen, och trots
vår långa gårdagsmarsch, kände vi ingen trötthet, utan funno
vandringen i den höga, lätta luften lika härlig som någonsin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
