Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de lafsande in öfver mossen och anställde ofta stor skada
bland kreaturen. Men nydalabönderna tyckte inte om dem.
De satte i gång ett riktigt utrotningskrig mot dem, med
skallgång, varggropar och vargnät, och numera är det
endast namnet Vargön, som påminner om dessa bistra tider.
»Nu huller di dum öppe i N or lan, lell», sa’ en gång en
gubbe, som själf i sin ungdom nappats med gråben. »Äss
de va, så di släppte dum, så sulle en allt få si dum»,
menade han. Och det finns anledning att tro, att det ej skulle
komma att dröja alltför länge, berodde det bara på
norr-ländingarne att »släppa» dem. — Men kanske han syftade
på trollen eller andra högre makter.
Under vintern, när snön höljer marken, ter sig
Dalamossen ej annorlunda än en stor sjö med öar, vikar och
näs. Hälst bör man se den från öster, när solen går ner
en sommarkväll. Då färgas de ödsliga vidderna af en
underbar, brunviolett guldglans. Men den dör hastigt bort
och efterträdes af blåblek skymning eller skarpt begränsade
massor af mjölkhvit dimma, ur hvilken öarna spöklikt dyka upp.
I öster begränsas Dalamossen af Klefvaberget, eller
Klefven, som uppnår en höjd af 773 fot. Där, på den
branta sluttningen några fot ofvanför mossen, har gräflingen
sitt bo. Bättre plats kunde en enstöring aldrig ha valt.
Väldiga stenblock ligga kastade om hvarandra i vild
skönhet. Mellan dem klänga stolta furor och smärta
hvitstammiga björkar uppför branten. Gå ej dit, om du är rädd
för en skråma, ty öfver berghällar och trädrötter och djupa
hålor breder den mjuka, grönbruna mossan sitt förrädiska
täcke.
Men har man hittat dit, och lyckas man krafla sig
ännu ett stycke upp, då står man plötsligt framför en brant
bergvägg af ansenlig höjd. Skogen tränger sig ända in på
berget, den sträcker på sig, den klättrar uppför hällen,
öfver-allt där det finns en springa att fästa rötterna i, för att
kasta en undrande blick till sina magra släktingar uppe på
krönet. De mest företagsamma af dessa ligga i sin
ordning framstupa och titta nyfiket ner i djupet under sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
