Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men huru länge har jag nu egentligen ledt mitt
satn-färdsmedel vid handen? Det måste vara 1/i, kanske 1/2
timme — det var en fruktansvärdt lång backe! Och än
bär det uppför. Parkens höga träd försvinna, vegetationen
glesnar, en och fur börja inställa sig vid almens och
björkens sida på vägkanten, björken blir mer och mer buske
blott, och där framme står granen redo att återtaga
spiran. Det är intressant att se, huru löfvet sålunda aflöses
af barret, allt som stigen bär uppåt. Nu är jag väl 250
m. öfver hafsytan, och har omkring mig ett alldeles nytt
landskap med nya kulturformer och en ny djurvärld.
Häruppe på vidden se människohemmen ut som
förkrympta, hafren är så liten och tunn på täpporna, och
ormbunken uppträder i köksväxternas ställe framför trappan.
De spela också en viktig roll öfverallt, dessa bleka
påminnelser om tropikens flora i norden; tallbuskar och pors
omväxla med dem, här och där resa sig dock enstaka höga
tallar som riddare och gentlemän ur småskogen vid
vägkanten. Eljest är vidden naken, och en mängd tvärhuggna
stubbar förråder, hvilken af skogens fiender som här farit
fram. Längre bort står granen kvar, tät och mörk,
obevekligt stängande alla vyer, med berget skinande fram
ibland vid sina fötter.
Men äfven denna ödslighet har sitt rika lif. En
törnskata sitter tyst vid vägen, i buskarna krypa rödhakar, och
från en rishög hör jag gärdsmygen sjunga sin klingande
visa — han sjunger ordentligt ännu, det käcka, muntra lilla
lifvet. Längre bort höres ur skogen starka läten, det är
den spöklika svarta spetten med eldröd hufva: kerr, ken-,
kerr, nu flyger han — täyt, täyt, nu sitter han. Från
luften komma en korsnäbbflocks klara locktoner och tvänne
ormvråkars klagande rop, där de segla sakta omkring högt
i det blå — — Allt vore frid och harmoni äfven här, om
icke plötsligt skärande, sträfva skrän ljöde från
skogs-brynet — det är hon, skogens skvallersyster och onda tunga,
humbugen med den pösande dräkten kring det obetydliga
nettot, det kvinnliga elementet i sin afart med vackra fjädrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
