Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mellan de båda Hogdalssocknama erbjuder naturen
för öfrigt icke något af ovanligare intresse. Landskapet
är här ett för skogsbygder tämligen vanligt — furuklädda
moar, höga bergsryggar, här och hvar kärrmarker och, där
vägen går intill den slingriga Hoån, små väna strandängar,
inramade i löfskog. Men när det, såsom nu var händelsen,
ses med vårens varma färger öfver sig, är det dock fullt af
behag.
Se blott det lilla skogskärret Klossloken till höger om
vägen omkring 5 km. ofvanför Ytterhogdal! Omkransadt
med starr och nylöfvade viden och i solglittret
återspeglande backkrönets mörka furor och de hvitstammiga björkar,
som växa därinvid, bjuder det ögat den allra näpnaste lilla
skogsinteriör, om hvars fägring den vidfogade bilden talar
bättre än ord.
Äfven i förra tider, om också icke af nämnda
anledning, var platsen uppmärksammad af färdmännen. På
den branta backen invid loken var det då en rastplats,
säger man. Nu var det sed, att när någon i sällskap
passerade vissa kända rastplatser för första gången, skulle
han bjuda färdkamratema på förplägning, den s. k.
gulbens-kannan. Före mellanriksbanans tillkomst (1882) var här
en lifligt trafikerad förbindelseled mellan Hälsingebygderna
och Jämtland, och i Klosslokbacken togos då många
»gulbens-kannor». Den, som vägrade att ställa sig den gamla
färd-mansseden till efterrättelse, löpte risken att kastas ned i
loken, och de gamle erinra sig mer än ett skämtsamt
äfven-tyr vid sådana tillfällen. En annan dylik rastplats, där
»gulbeningar skulle bestå», visas efter samma väg ofvan
Öfverhogdal vid den s. k. Nickstenen.
På tal om gamla minnen må nämnas, att i
Öfverhog-dalsbygden, som vägen genomskär, innan man kommer in
på Jämtlandssidan, äro några sådana till finnandes af stort
intresse. Jag vill nu icke såsom ett sådant framhålla den
blide 102-åringen, Sveriges f. n. äldste man, som bor i en
gård invid vägen och ännu är i stånd att för den
besökande förtälja drag från svunna tiders lif och sina många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
