Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1X6 DAHLBERGSMINNEN I TURINGE.
snille löste han frågan väl, och hans byggnader voro i vissa
fall nära ett århundrade före sin tid.
Med året 1687 började det tredje skedet i Dahlbergs lif:
den höge ämbetsmannens. Detta år blef han ändtligen
utnämnd till generalmajor och samma år äfven till
landshöf-ding i Jönköpings län samt upphöjd i friherrligt stånd.
Tjugosju år hade D. behöft för att från öfverstelöjtnant avancera
till generalmajor. Under de följande steg han på 6 år till
ge-neralfalttygmästare, fältmarskalk, kungligt råd, generalguvernör
och grefve. Och 3 år senare, 1696, utnämndes han till en af
de allra förnämsta posterna i riket, till generalguvernör i
Livland, Sveriges rikaste provins, där hans ställning var förenad
med ett furstligt anseende. Han flyttade nu öfver till Riga,
men fann dock tid att tänka på sitt Ströppsta, där han vidtog
åtskilliga åtgärder, byggde och, som nämndt, ändtligen på
egendomen erhöll fastebref. Uppgiften i Livland var oerhörd t
svår. Han skulle försona dess adel, som, delvis med rätta,
blifvit djupt uppbragt mot Sverige genom reduktionen. Han
skulle under penningbrist åstadkomma bålverk mot hotande
fiender i öster och söder, och han gjorde hvad han kunde.
Men smärtsamt måtte det för honom ha varit att under de
ständiga svårigheterna i Livland, där han aldrig trifdes, se,
huru litet vederbörande i Stockholm aktade på hans varningar
och råd. Han förutsåg det annalkande kriget, men våra
diplomater märkte ingen fara och regeringen slog döförat till
för Dahlbergs varningar, till dess att kriget plötsligt kom
för dem som en öfverraskning, medan D. däremot genom
sin vaksamhet räddade Riga från konung Augusts trolösa
anfall. Man kan förstå, att dessa ständiga omsorger och
bekymmer skulle tära på D:s krafter, han hade ju öfverskridit
70 år. Han höll dock ut, till dess han fyllt 76. Då
begärde han afsked; det beviljades dock icke, och D. måste
deltaga i 1701 års fälttåg, hvarvid han genom sina
anordningar i hög grad bidrog till att Karl XII:s öfvergång öfver
Duna så väl lyckades. Men nu voro krafterna slut. Han
sjuknade svårt. När han ändtligen något tillfrisknat, förnyade
han sin afskedsansökan, och våren 1702 blef den slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
